Göteborgsposten – 12 mars 1872, sida 2

och det rysliga lefnadssätt han förde, håller hans minne i helgd och ämnar vara trogen detsamma. — Tror du ej att vi kunna utesluta mrs Bradstocks aflidne man ur vårt samtal, Ellen? sade Frank retligt. Du tycks knappt kunna tala ett ord om denna qvinna utan någon hänsyftning på honom. För ott ögonblick var Ellen tyst, förvånad och harmsen. Men snart öfvervann hon sin harm och sade lugnt: — Naturligtvis har jag ingen anledning att åtor upptaga det ämnet, Frank. Jag behöfver ej säga att jag icke visste att det skulle förarga dig. — Icke just det, sade Frank. Jag kan ej säga att det förargar mig; men — — Vi skola lemna det, sade Ellen lugnt. Se, här kommer onkel emot oss; jag skall lemna dig ensam med honom, ty jag har åtskilliga saker att uträtta i huset. Hon sprang bort, men vände plötsligt om och räckte båda händerna till sin trolofvade. Han fattade dem och höll dem mellan sina för en minut Den mörka skuggen var försvunnen från hennes ansigte, och allt var åter klart och solsken. — Hoppas att jag ej stör er? sade mr Womersley då han kom upp till Frank. Ni ha då verkligen så mycken tid för er sjelfva som ni någonsin kunna önska er. Jag tror också att jag speler min roll märkvärdigt väl. Jag är aldrig i vägen, och då jag är hos er plockar jag krusbär eller gifver akt på fjärilarne med en grannlagenhet som ej ofta torde återfinnas hos en gammal gentleman i min belägenhet. Jag begriper ej hvad ni kunna ha att