Göteborgsposten – 11 mars 1872, sida 2

sitt ytterplagg, grep spaden och började gräfva med utomordentlig ifver, under det mr Pentweazle höll lyktan och betraktade hans förehafvande. Det skulle ha varit en egendomlig syn för en person som stått bredvid att se mr Pentweazle under det gräfningen pågick. Hans sinnesrörelse var ofantlig. Vid hvarje spadtag jord som kastades upp böjde han sig framåt, sträckte ut hufvudet och drog det åter tillbaka, liksom i missräkning öfver att ej se det tomrum som spaden åstadkommit större. Hvarannan minut frågade han: Har ni stött emot något ännu? och i sin ifver glömde han slutligen alldeles sitt åliggande så att han fullkomligt skymde bort ljuset från lyktan, en glömska som aflockade Grogram en mustig ed. — Haf ej så förb—dt brådtom utropade den sistnämnde mycket förargad. Hvad skulle det ha tjenat till att vi gräft ner godset några tum under jordytan på samma sätt som en trädgårdsmästare gräfver ner frön? Jag och min kamrat voro ej så dumma. Vi gräfde ett ordentligt hål, lämpligt att rymma sådant gods som vi hade att dölja. — Nå väl, har ni ej kommit i närheten af detta hål ännu? sade mr Pentweazle. — Nej, svarade Grogram. Vi gjorde vår sak på ett förståndigt vis och lemnade ett märke till ledning för oss då vi skulle leta upp vårt gods. Rätt öfver locket till skrinet körde George Bradstock in en jernstång, som vi begagnat under vårt arbete. Då jag kommer till den så vet jag att jag snert skall vara vid slutet af mitt arbete.