Göteborgsposten – 11 mars 1872, sida 2

den lille mannen en handräckning som förhjolpto honom till andra sidan om diket. Man kan ej få något fotfäste i denna fördömda röda lera. Jag skulle råda er att klättra upp på alla fyra, annars kan jag ej inse huru ni skall komma till toppen. Stick hälarne i marken, och släpp ej lyktan, huru det än går. Nå är ni uppe ännu? — Allt väl, sade mr Pentweazle i det han drog djupt efter andan. Det var ett styft arbete, men jag är här slutligen. Skall jag räcka er handen? — Nej tack, sade Grogram med ett groft skratt. Om ni räckte mig handen, skulle jag draga ner er igen. Stå der uppe nu tills jag kommer till er. I nästa ögonblick stod han vid den lille gentlemannens sida. — Jag kan jemnt och nätt se spåren som jag gjorde med spaden denna eftermiddag, sade Grogram i det han lutade sig ner på platsen mellan diket och telegrafstolpen; men de äro knappt så tydliga att jag kan följa dem utan ljus. Vill ni tända lyktan åt mig? Mr Pentweazle ställde lyktan på marken och satte ett ljus i den; men det dröjde en stund innan han kunde få täodstickorna att brinna, och då han slutligen lyckats att tända ljuset befanns det att skenet från detsamma var mycket matt och otillfredsställande. Snart började det dock brinna bättre, och Grogram tog det ur sin följeslagares hand och höll det öfver platsen samt fann de märken som han gjort. Derefter bad han mr Pentweazle hålla lyktan en minut och gjorde dessa märken ännu tydligare. Slutligen kastade han ifrån sig