Uvarjehanda. Politiska mordförsök. De politiska mordförsökens historia utvisar att det sällan lyckats ens för skickliga män, då dessa försökt beröfva framstående politiska personligheter lifvet. År 1857 lyckades Pianori, som i följd deraf blef guillotinerad, att på Champs Elystes gripa tag i betslet på kejsarens häst, trots de oräkneliga polisagenter som i privat drägt ständigt åtföljde honom på hans utflykter, och affyrade en pistol mot hans ansigte. Mynningen var så nära att skottet svedde mustaschen, men förfelade sitt mål, och dock var Pianori ansedd som en af de bästa skyttar i Italien och Frankrike samt hade under tvenne år ständigt öfvat sig. Orsinis bomber kastades i kejsarens vagn framför operahuset på ett afstånd af fyra steg och åstadkommo ingen verkan på det utsedda offret men dödade åtskilliga personer som stodo på betydligt afstånd från åkdonet Polacken Berezowskis attentat mot kejsarens af Ryssland lif, hvilket egde rum år 1866 under pariserexpositionen, utfördes under lika gynnsamma omständigheter. Berezowski sköt nästan alldeles invid hjulen af den kejserliga vagnen med en sex pipors revolver; men en stallmästare i sviten, M. Raimbault, som märkte faran, lät sin häst stegra sig, och den åt Rysslands kejsare ämnade kulan träflade djuret i bringan. Afven vid detta tillfälle var pistolen orätt riktad och skulle ej ha gjort någon skada. Ett annat slående exempel på huru dylika försök misslyckas erbjöds af unge Blindes attentat mot furst Bismarcks lif. Blind var en första klassens skytt — han hade vunnit högsta priset vid en skjuttäfling — och dock affyrade han under brottningen med den tyske rikskansleren sina sex revolverskott utan att något enda af dem träffade. Det finnes såsom bekant är, en mängd andra exempel på politiska mordförsök, hvilka varit beundransvärdt väl anlagda och utförts af oförfärade personer, som dock allesammans misslyckats på grund af ögonblickets sinnesrörelse vid dådets utförande. Krigets offer. De franska tidningarne innehålla åtskilliga intressanta statistiska uppgifter rörande krigets verkningar på hufvudstadens befolkning. Dessa statistiska uppgitter äro dock endast approximativa, ty, allderstund många af de officiella dödslistorna blefvo förstörda då Hötel de Ville och mairierna brände, äro uppgifterna hufvudsakligen grundade på förvaltningsrådets öfver kyrkogårdarne böcker. Dessa böcker innehålla naturligtvis inga anteckningar rörande de medborgare-soldater som blifvit dödade på öppna fältet eller de offer för kommunen och de versaillare som hoptals blefvo begrafna i Monceauparken, å St. Jacques-torget och andra platser. Men oafsedt detta torde nedanstående uppgifter få anses tillräckligt noggranna för att praktiskt kunna användas till deraf följande slutledningar: Antalet af dödsfall är i Paris öfver hufvud taget 45,000 årligen. Antalet af de under år 1870 inregistrerade dödsfallen var 73,581, under det att detsamma år 1871 uppgick till åen förfärande summan af 99,945, eller med andra ord till två gånger det vanliga dödsantalet. Häpnadsväckande som denna summa är, utgöra hungersnöd, cernering och ångest tillräckliga förklaringsgrunder för densamma. Men hvad som är mera öfverraskande och ännu mera vältaligt i fråga om de olyckliga verkningar som försakelser och modlöshet medföra, är det faktum att under samma period hade det ungefära födelseantalet minskats med omkring fyra femtedelar, och under en månad, sistlidne September, hade antalet födda nedgått från 4500 till 1729. Kortligen döds