Göteborgsposten – 8 mars 1872, sida 2

Grogram lyddo äfven denna gång utan knot. Då han återkom med en lång staf i handen, frågade mr Pentweazle: — Hvad var det bokhållaren sade er? Grogram betraktade honom förvånad. — Huru vet ni att han sade någonting ? frågade han. — Bry er ej om, min gode man, huru jag vet det; det må vara er nog att jag vet det! Det är en af de saker som röra hufvudet. Nå, hvad sade han? — Han ville veta hvad vi gjorde. — Och hvad svarade ni honom? — Jag visste ej riktigt hvad jag skulle svara; men sade att vi mätte och gjorde observationer. Mr Pentweazle gnuggade förnöjd händerna. — I sanning, sade han småskrattande, ni är en högst utomordentlig person; det finnes gry till en stor man inom er; skada blott att er uppfostran blifvit alldeles försummad redan från tidiga ungdomen. Ni kunde omöjligen ha gifvit något mer beundransvärdt svar än just det. Det var så sväfvande, så långt aflägset från sanningen och lät dock så sannolikt, att det skulle ha tillfredsställt en långt mera skarpsinning person än den unge man till hvilken det var riktadt. — Hvad skall jag göra med den här staken sade Grogram som ej tycktes fullkomligt uppskatta värdet af den kompliment hans hufvudman gifvit honom. — Eno mycket praktisk fråga, sade mr Pentweazle. Låt mig se: vi äro nu ungefär midt för den fjerde telegrafstolpen. Jag tror att det vore bäst om ni stucke ner