ÅTh HJ revotution ar 1 begrepp att utbryta, och den kan lätt bli Spaniens upplösning. I anledning af de förestående valen har ingåtts en koalition mellan ledarne för alla oppositionens fraktioner (radikala, republikaner, carlister och alphonsister), och dess verkliga afsigt är att kullkasta det bestående. Konung Amadeo märker, att kronan glider från hans panna, men han bryr sig så litet om att hålla henne fast, att han tvärtom längtar efter att bli henne qvitt. Drottning Maria Victoria, som är omgifven af låga intriganter, fäller natt och dag de bittraste tårar och stärker sig i sina mörka aningar genom läsning af kejsar Maximilians Iistoria. Konungen skrifver hvar dag till sein far och skickar hvarje dag efter det italienska sändebudet för att låta dem veta, att han icke vill qvarstanna i Madrid. Medan gråt och förtviflan råda på slottet, ropa tidningssäljarne med dånande stämma utanför dess fönster: Här är Combate! Deri står en artikel om, att hr (don) Amadeo skall fara sin väg! Köp JIgnaldad! Det sordrar en vädjan till folket! Öfverallt, hvart man kommer, med hvem man än talar, vare sig med regeringens vänner eller fiender, bör man från allas läppar det stereotypa ntropet: Esto se va! (Det här är snart förbi!) Och när man då spörjer, hvad som skall komma efter, svara några: Republiken! andra: prins Alfons! (exdrottning Isabellas son). De, som afgifva dessa svar, äro emellertid partimän; vänder man sig till de opartiska, klarsynta männen. så tillägga de: Ja, det blir säkert republiken! Men denna republik skall bli federativ och ovilkorligen tillintetgöra Spaniens enhet; den skall bli röd, och eftersom folket är här vida grymmare och vildare än i Frankrike, skall Pariser-Kommunens skändligheter visa sig vara ett intet i jemförelse med hvad som skall kunna ega rum här; ingen skall kunna leda eller indämma den revolutionära strömmen; de, som gå aldra längst, skola inom en vecka vara misstänkta och bli behandlade med större förakt, än de franska radikala någonsin visat mot Jules Favre eller Jules Simon. Om det efter dessa fasor ännu finnes så mycken kraft qvar i landet, att en reaktion kan utveckla sig, så kan turen komma till prins Alfons. Men hvad skall ett barn förmå, der kanske knappast en oböjlig och till känslolöshet hård diktator skulle vara i stånd att lösa uppgiften? Som sagdt, så yttrar man sig, och dertill komma äfven ofta följande betraktelser, hvilka tyvärr synas vara alltför riktiga: Detta land skall, innan det försvinner, företaga sin sista revolution under en anarki, hvilka i alla hänseenden liknar den upplösningsprocess, som förtär de spansk-amerikanska republikerna, der den ena diktaturen och despotismen aflöser den andra, upprättad af okända lycksökare, hvilka störtas lika hastigt som de döko upp. I de baskiska provinserna rasa presterna mot det bestående och förbereda ett uppror mot Åusurpatorn. I Alite, en stad i Navarra, har jag med mina egna ögon sett rika godsegare, hvilka flyktat från sina egendomar, sedan de förgäfves sökt bistånd hos myndigheterna mot delningsmännens angrepp. Kommunismen, sade personer som varit vittne till denna flykt, råder nu i denna förr så rättänkande provins; kommunisterna vänta endast på en omhvälfning för att öfverallt rusa på sitt byte. Under färden på jernvägarne hörde jag alla klaga öfver de stigande skatterna och bristen i finanserna. I Guadalajara, der eliten af den spanska officerskåren är samlad, fick jag veta, burudan sinnesstämningen är inom armn. Den är afskyvärd, sade man; med disciplinen är det förbi. Hur i all verlden skall det också kunna vara fråga om disciplin inom en arms, i hvilken man nyligen — likasom oräkneliga gånger förut — utnämnt till generaler fyra personer, af hvilka t. ex. den ene, som heter Merelo, var för tre år sedan afskedad underlöjtnant? En del af armån skall göra gemensam sak med de revolutionära, så fort ett uppror kommer till utbrott; den andra delen skall hvarken ha kraft eller tro nog att kämpa för kronan. Jag kom till Madrid under intrycket af, hvad jag hört och sett. Kort efter min ankomst fick jag på Alcalagatan, d. v. 8. midti staden, syn på tvenne herrar, som talade häftigt med hvarandra. Plötsligt drog den ene fram en revolver och sköt tre gånger på den andre, som föll badande i sitt blod. Denna händelse, som timade kl. 12 på middagen, väckte icke ringaste förvåning hos någon. En gendarm tog fast mördaren, som lät sig lugnt häktas, och tvenne förbigående buro bort den sårade för att skaffa honom hjelp; men alla närvarande hade likgiltigt åsett detta öfverfall och fortfarit med att röka sina cigaretter. Ett par timmar derefter besökte jag guvernören i Madrid, som är en personlig vän till mig, och underrättade honom om det brott, hvartill jag varit vittne. Han var ännu okunntg om hvad som skett och skickade bud efter en af sina embetsmän, hvilken lofvade att inhemta närmare upplysningar. Då jag uttalade min förvåning öfver, att han tog en dylik missgorning så flegmatiskt, sade den nämnde embetsmannen, att det icke tjenade någonting till att förifra sig; hvad som skett, kunde ju icke ändras. För ett par dagar sedan mördades ett par personer vid öppen dag på torgot la Oebada. Nördarnezhäktades, men ester tvenne dagars förlopp satte domaren dem på fri fot. Det fnansiela tillatåndat än EAS124