Göteborgsposten – 6 mars 1872, sida 2

hand på min skuldra och sade till mig: Ni är olycklig, kan jag göra något för att tjena er:? kunde jag knappt tro att det var verklighet. Jag trodde att det var en engel från himmelen. Jag hade nästan glömt huru det lät. Samma godhet hvar på hon visade mig första profvet om bord på Jason har hon allt sedan jag kom tillbaka fortfarande visat mig, och jag har ej haft hjerta att säga henne någonting som skulle ha gjort henne olycklig; nej, sir, det skulle ha varit mig rent af omöjligt. — Er känslofullhet gör er stor heder, mrs Bradstock, och det är verkligen en lycka att ni varit så förnuftig och grannlaga, ty ni skulle ha gjort henne olycklig alldeles onödigtvis. — Och ni vet att hon bor här, sir, och att hon mår väl samt är lika vacker som hon någonsin har varit? Hvad hon skall bli glad öfver att få återse er! — Hon har redan sett mig, mrs Bradstock. Jag har varit på det här stället i några dagar. Det var af Ellen — miss Wynne — jag erfor att ni var här. h, är det så? Jag har ej sett henne under de sista dagarne, annars skulle hon naturligtvis ha omtalat detta för mig. Hon rider emellanåt genom grinden, men har de senaste gångerna ej stannat för att tala med mig, såsom hon vavligtvis gör. — Nå väl, mrs Bradstock, ni kan lätt gissa till att mitt högsta mål här i lifvet är att behaga denna unga dame, och då jag på samma gång kan göra något som jag anser vara en god gerning och hjelpa en person som verkligen är förtjent af hjelp, blir behaget dubbelt. Nu