Göteborgsposten – 6 mars 1872, sida 2

tade åt mig och sade att jag ej var hälften så stark aom behöfdes för en pigas åligganden. Jag har alltid varit svag och spenslig, och svagare och speusligare blef jag genom sjuklighet och sorger. Nöden närmade sig med stora steg, och snart hade jag uttömt alla mina tillgångar på några få shillings när. Den qvinna hos hvilken jag bodde var en vänlig och god menniska, som ifall hon kunnat gerna skulle ha låtit mig stanna och skuldsätta mig hos henne; men hon var nästan lika fattig som jag. En afton omkring tre veckor efter sedan jag stigit i land kom denna qvinna in till mig och sade mig att en man hade varit der — en gentleman — och frågat efter mig. Jag kommer ihåg den aftonen ganska väl; det var första gången jag fick höra min mans död omtales. Frank Scorrier spratt till och det såg ut som om han ville tala; men han afböll sig derifrån och mrs Bradstock fortfor : — Hao var en dålig man, sir — en dålig, syndfull man, och under senare delen af vår sammanvaro brukade han slå och misshandla mig; men då jag fick höra hans död omtalas, tänkte jag ej på detta. Mitt minne gick tillbaka till de dagar då ban var en rask, hederlig, frimodig ung man — begåfvad med ett fördelaktigt utseende derjemte — de dagar då han först blef kär i mig och då jag tyckte att ingen i verlden kunde förliknas vid honom. (Forts).