Från Utlandet. Inom Frankrikes nationalförsamling vexla meningarne hastigt; hvad som anses säkert den ena dagen, blir problematiskt den andra. Partierna ändra i hvarje ögonblick sin hållning, och tryggheten slår ofta öfver till misstro, derför att de ständigt gripas af fruktan för, att snaror bli lagda för dem och att de skola låta sig lockas till att taga steg, hvilka utestänga dem från deras förhoppningar och planer. Då det ofta omnämnda lagförslaget emot pressen inkom, beslöt nationalförsamlingen nästan enstämmigt, att det skulle snabbt behandlas, och denna omröstning kunde ej ba någon annan betydelse, än att man var villig att medgifva regeringen den utomordentliga myndighet, på hvilken bon gjorde anspråk. Då ett utskott skall tillsättas, inväljes i detta icke desto mindre en majoritet, som är fientligt stämd mot förslaget och antingen vill afråda dess antagande eller föreslå sådana förändringar, att det ej får någon betydelse. Emellertid arbetar regeringen oförtrutet på att lugna den monarkiska majoriteten med försäkringar om, att de vapen, som Thiers begär för att skydda det bestående, icke skola bli använda mot rojalisterna. Är der då ingen fara för, att de skola bli använda mot republikanernoa? fråga de radikala, hvilka endast nödtvunget låta sig dragas i släptåg af Thiers. Nej, visst icke, försäkrar presidentens kabinettschef, Bartulewy BSaiot-Hilaire. Denne, som är en gammal vän till Thiers, förklarar i dennes namn i ett bref till deputeraden Varroy, som tillika är president i departementets Meurte och Moselles generalråd, ifrån hvilket regeringen, såsom vi förut nämnt, emottagit en adress till förmån för republiken, att det är presidentens fasta vilja att upprätthålla denna, att alla hans sträfvanden gå ut derpå