Göteborgsposten – 4 mars 1872, sida 2

— Ja, jag känner henne, och, som du säger, jag lärde känna henne under obehagliga förhållanden; men jag hade ej någon aning om att dessa förhållanden voro dig bekanta. Hvar erfor du dem. — Hvar? Naturligtvis af henne sjelf! — Af henne sjelf! upprepade han och drog djupt efter andan, — Ja, Frank, af henne sjelf, kära du! Blif ej ond på henne. Hon berättade mig, naturligtvis utan att mena något ondt, huru du varit i sällskap med de der spelarne om bord på fartyget — guldgräfvarne, menar jag — och huru de småningom fingo inflytande öfver dig samt snärjde in dig i sina nät, och huru du slutligen bestämde dig för att följa med dem då du lemnade fartyget. Hon omtalade allt detta för mig innan vi hörde något från dig, men hon menade ej något ondt, jag är öfvertygad derom. — Nej, naturligtvis icke! sade Frank med en suck af lättnad. Hon kunde visst icke berätta det der i någon ond mening. Jag tror att hon är en god avinna, denna mrs Bradstock; men för närvarande vill jag helst slippa att se henne. Då jag fått mera krafter, skall jag gå till södra grindvaktarestugan och förnya min bekantskap med henne. — Hon är en ganska hygglig qvinna och en vacker qvinna och en god qvinna äfven, skulle jag tro; men jag önskar att jag ej hede nämnt hennes namn, sade Ellen. — Hvarföre det? frågade Frank som nu tycktes ha återvuunit sin fulla sjelfbeherrskning.