Göteborgsposten – 4 mars 1872, sida 1

— Men på det vilkoret att jag ej behöfver gå långt bort, sade Frank. De gingo at på terrassen och sedan de gjort ett par slag fram och tillbaks, yttrado Ellen: oc oc Det här duger icke. Jag glömde alldeles ändamålet hvarföre jag tog dig ut. Nästa gång vi komma till den ändan, skola vi gå ut för trappan och ner åt allän. Du har ej sett den ännu och har ej ringaste begrepp om huru vacker den är. — Ej sett den ännu? En sådan liten glömsk dame du är! Kommer du 01 håg att jag körde den vägen samma afton jag kom? sade han. — Nej bevars, det gjorde du icke, sir! Du skulle ej ha kunnat se den, äfven om du blickat ut genom fönstret på den der otäcka gamia vagnen som förde dig hit, ty, märk väl, min herre, det var den norra allen du åkte; detta är den södra, och då vi hunnit till ändan af den skall jag visa dig någonting roligt. Jag skall visa dig den vakraste grindvaktsrstuga i England, den vackraste trädgård kring grindvaktarstugan och den vackraste grindvakterska, mrs Bradstock Frank Scorrier stan uade plötsligt under sin promenad och stödde sig tungt mot balustraden. — Frank, hur är det med dig? frågade Ellen oroligt. — Det är ingenting, min älskade, svarade han efter några ögonblicks paus. Jag är knappt tillräckligt återställd ännu, och den ringaste kroppsansträngning utöfrar en menlig inverkan på mig. Jag fruktar, tillade han med ett svagt småleende — jeg fruktar att ditt stora experi