Göteborgsposten – 4 mars 1872, sida 1

ment måste uppskjutas. Jag är säker om att jag ej skall kunna gå så långt som till södra grindvaktarstugan, äfven med den frestelse för ögonen som du framhåller för mig. — Naturligtvis, sade Ellen, talade jag blott på skämt, ej ihågkommande huru svag du är och utan den ringaste afsigt att söka förmå dig till en ansträngning som skulle kunna vara plågsam för dig. Hennes sätt erhöll en viss ovanlig prägel, som Frank ej kunde undgå att märka. Flickan hade alltid funnit det omöjligt att beherrska uttrycken i sitt ansigte eller ens tonerna i sin röst. Då Frank såg de förra och hörde de senare, fann han genast stt en plötslig förändring inträdt hos henne. Det var verkligen så. Förhållandet var att då hennes trolofvade för andra gången förrådt fysisk svaghet och lidande vid uttalandet af mrs Bradstocks namn, hade en misstanke uppstått i hennes sinne. Men redan under det han rådgjorde med sig sjelf om han skulle fråga henne hvad som förorsakat förändringen eller förbli tyst rörande det ämnet, försvann molnet från Ellens panna, och hon yttrade i sin vanliga muntra ton: — När skall jag någonsin lära mig att bli klok? Huru obetänksamt af mig att tala med dig om mrs Bradstock! Du känner henne ju Frank, och då du lärde känna henne under obehagliga förhållanden, är det naturligt nog att du ej skall vilja se henne och bli missnöjd då man talar om henne. Frank såg förvånad på henne. Då han efter en kort paus fann ord för sina tankar, sade han med bruten stämma: