När vi ledsnat att gå och släpa på den mask, som konvenansen och samhällslörhällandena, äregirigheten, lycksökeriet eller möjligen ett sjukt samvete tvungit oss att anlägga för hela lifvet, sätta vi ofvanpå denna en annan af papper eller tyg, ikläda oss en mer eller mindre brokig kostym och gå på maskerad. Vi inträda i balsalen, attackera kända och okända och spela så älskvärdt som möjligt den öppenhjertige — liksom detta vore en möjlighet med två masker för ansigtet! Emellertid gör man så godt man kan, utför sin roll efter bästa förmåga, konverserar, figurerar, kurtiserar, transpirerar, pokulerar, superar och går sedan hem och fantiserar i drömmarnes rike. Så ungefär gick det äfven till i Lördags på den stora maskeradbalen. Då man vid 10:tiden inträdde på stora trappan erbjöd sig ett ovanligt lifligt och brokigt skådespel. De två öfre logeraderna voro i ordets egentliga bemärkelse fullproppade med åskådare af båda könen. I första raden satt ett tjogtal all