VV . Från Riksdagen. Första kammarens sammanträde i Thorsdags upptogs nästan uteslutande med frågan om Nedsättande af den personliga skyddsafgiften. K. M:t hade i sin proposition till riksdagen angående statsverkets tillstånd och behof föreslagit en nedsättning af den personliga skyddsagiften till hälften, eller till samma belopp, 40 öre för man och 20 öre för qvinna, som den för tiden till och med 1871 utgjort. Bevillningsutskottet har hemställt, att denna proposition ej måtte af Riksdagen bifallas, hufvudsakligen anförande som skäl härför, att, om än den närvarande fördelaktiga ekonomiska ställnivgen inom landet och de deraf härflytande rikliga statsinkomsterna kunna medgifva någon skattelindring, torde dock, enligt utskottets mening, en sådan företrädesvis böra omfatta afgifter, som antingen tynga på rörelsen i allmänhet eller bidraga till fördyrande af vigtiga lefnadsförnödenheter, i synnerhet som den ifrågavarande beskattningen har ett fullt berättigande i hvarje individs pligt att i någon mån bidraga till statens behof såsom vederlag för hans rätt att under statens lagar njuta hägn och frid, att ingen allmännare klagan eller missnöje inom landet öfver denna beskattning försports och att denna skatt ej ens för den minst bemedlade kan anses utgöra någon gynnerligt tryckande börda, till förekommande hvaraf kommunerna dessutom erhållit rättighet att från denna afgift befria dem, hvilka kunna anses hafva svårighet utgöra densamma, Den långa diskussion, som uppstod, öppnades af hr Bennich, hvilken, med afslående af utskottets hemställan, yttrade sig för K. M:ts proposition. Tal., hvilken i utskottet reserverat sig mot det fattade beslutet, framhöll, att äfven den ringaste afgift kändes betungande för den, som lefde af hvad han med sin rena arbetskraft förtjenar och att den eftergift, som kommunalstyrelsen hade rättighet lemna, alltid måste kännas förödmjukande för den, som vore föremål härför. I samma åsigt förenade sig hrr v. Geijer, v. Kock: Montgomery-Cederhjelm och Dickson. Utskottets hemställan försvarades deremot af hrr v. Stockenström och Biun, hvilka betonade den omständigheten, att landet visserligen för närvarande befunne sig i ett blomstrande tillstånd, men att det vore svårt att kunna bygga med så mycken säkerhet på fortfarandet häraf, att man borttoge en skatt, som hade gammal häfd för sig och säkert icke kändes så betungande, som man velat påstå, hvarjemte den senare trodde, att hvar och en vore skyldig att lemna sitt bidrag till fyllande af stateus behof, och att så skedde vore nödvändigt för bibehållande af det medborgerliga sjelfmedvetandet. Frih. af Ugglas yttrade sig äfven i öfverensstämmelse härmed. Han erkände med glädje, att landets ställning i ekonomiskt hänseende var särdeles lycklig, men detta borde ej söranleda till allt för stora skattenedsättningar, då de närmast förflutna åren varnande talade häremot. 1862 hade staten ett öfverskott af omkring 3 millioner rdr, men redan åren 1867, 1868 uppgick bristen till 8 millioner rdr. Det öfverskott vi nu hafva räckte jemt och nätt till att betala denna brist och man vore nu ej stort rikare än före 1867. Samtliga de beräknade inkomsterna för 1873 uppginge till 52,857,000 rdr och utgifterna till 51,228,000: således förefunnes med bankovinsten, utgörande omkring 1,300,000 rdr, ett öfverskott af 3,000,000 rdr till extra utgifter. Den skatt, som nu vore fråga om att afskaffa, motsvarade ungefär 1 dagsverke och detta vore väl ej för stort bidrag till staten äfven af en obemedlad. Statsrådet Wern ingick nu i en längre vederläggning af de föregående talarnes anförda skäl mot det k. förslaget. Hvad häfden anginge, så hade skyddsafgitten, jemte flere andra skatter, pålagts år 1812 på grund af de finansiela svårigheter, som förefunnos efter de olyckliga krigsåren 1808—1809 Dess införande hade redanj då väckt mycket missnöje och flere röster hade höjt sig deremot. De fleste andra då pålagda skatter bade sedan blifvit dels borttagna, dels lindrade, men skyddsafgiften qvarstode och hade till och med på sista tiden blifvit höjd. Den obemedlade klassen hade dessutom, äfven om denna lindring beviljades, många skatter qvar, såsom mantalspenningar m. m., hvarjemte den bar större delen af den indirekta skatten. Det var visserligen en lycka, att intet allmännare missnöje försports mot denna skatt, men man måste göra något för arbetaren, helst i en tid, då det öfverallt i Europa jäste under ytan och oroligheter egt rum, fastän vi, dess bättre, varit derifrån befriade. Hvad kommunernas rättighet att befria från skyddsafgiften beträffade, ville tal. bestrida, att så vore förhållandet; de hade endast rättighet att lemna betyg om fattigdom och sjuklighet, och endast otörmögenhet att betala befriade från denna afgifts erläggande; dessutom vore en sådan befrielse icke blott lörodmjukande utan äfven demoraliserande. Hvad beträffade beräkningarna om statens inkomster och utgifter, hade dessa med yttersta samvetsgrannhet blifvit uppgjorda; och man finge hoppas, att med de alltmera för landet tilltagande gynsamma konjunkturerna, den vaknande arbetsföretagsamheten och den sig utvecklande industrien man ej finge se framtiden allt för mörk. Tal. trodde sig derför kunna af varmaste öfvertygelse tillstyrka bifall till K. M:ts proposition. Hr C. Ekman framhöll åtskilliga betänkligheter mot att bottaga en skatt, som sedan ej gerna åter vid möjligen förefallande bebof kunde påläggas, ty otvifvelaktigt skulle det vara förenadt med stora svårigheter att vid en kommande riksdag åter höja bevillningen. Arbetarens ställning vore dessutom sådan, i följd af ökad arbetstörtjenst och höjda arbetspris, att han utan för stor svårighet kunde komma ut med en obetydlig afgitt at 40 öre. Hr v. Ehrenheim påpekade, att den närmast kommande tiden utan tvifvel skulle föra med sig stora kraf. Om en skattenedsättning nu ansågs böra göras, vore det utan tvifvel rigtigare att åter nedsätta den vid