Göteborgsposten – 1 mars 1872, sida 2

—-—— N? — medvetandet om det rätta som i beslutet att göra sir skyldighet och förmågan att hålla granskning med sit eget iure, hade Ellen ej ryggat tillbaka från att undersöks sitt hjerta, men hon hade ej kunnat uppspåra källan til sin oro. Ett par gånger for minnet af Jack Durston genom hennes själ och föranledde en liten ryakning på hennes ögonbryn, men detta var snart öfvergående. I detta fall visste hon sig i alla händelser vara fri från allt tadel Hon hade alltid respekterat Jacks karakter och tyckt om honom personligen såsom en ung flicka brukar tycka om en ung man med fördelaktigt utseende, godt sätt och öppen karakter, då han, på samma gång han är tydligen be tagen i henne, ej besvärar henne till föremål för offentliga anmärkningar. Men ehuru hon anat att han en eller annan dag skulle komma att göra henne ett anbud, och ehuru hon vissto att hon genom att antaga detta anbud skulle på det högsta glädja sin onkel som tyckte ofantligt mycket om Jack både i hans dubbla egenskap af hygglig karl och arfvinge till Durstonska godset, kunde hon ej på ringaste vis anklaga sig sjelf för att ha gifvit Jack någon uppmuntran eller något skäl till att vänta ett sådant slut på sitt frieri som han önskade. Hon hade gifvit honom ett så skonsamt afslag som det varit henne möjligt, och hen hade mottagit det på ett sådant sätt som man kunnat vänta af en man med hans karakter. Nej, hon hade ingenting att förebrå sig med hänsyn till Jack Durston. Hennes förlofning med Frank hade