Göteborgsposten – 29 februari 1872, sida 1

—— — lugnt qvar här och småskrattar för er sjelf, liksom om det ingenting mera vore att göra. — Aha! sadeo mr Pentweazle lugnt; ni trodde att jag skulle ha begifvit mig direkte ner till det vestra grefskapet så fort ni talat — trodde ni ej det? Just presist ja! Det är hvad ni skulle ha gjort i mitt ställe; det är hvad händerna skulle ha gjort. Men, ser ni, hufvudet väntar och öfverlägger. Antag att ni och jeg tillsammans, eller endast en af oss, i sender, farit dit ner till Gwynruthin och uppträdt på stället i vår egen karakter, hvad skulle följden ha blifvit? Ni skulle sannolikt ha blifvit igenkänd samt omedelbarligen insatt i fängelse, och jag skulle ha blifvit misstänkt samt så noga bevakad, att det skulle ha blifvit omöjligt för mig att utföra ändamålet med min resa. Nej, sir; under det jag sutit och, som ni säger, småskrattat, har jag tagit i öfvervägande i hvilken egenskap det är lämpligast för oss att uppträda på platsen. — Ni har åter rätt! sade Grogram efter ett ögonblicks tystnad — Ni har alltid rätt. Det tjenar ingentin att försöka mästra er. — Ej mycket, sade mr Pentwesazle lugnt: ni kan vara nyttig nog på ert sätt; ni har dugtiga armar; snvänd dem då tid blir och lemna planläggningen åt mig. — Jag är villig dertill, sade Grogram. Jag förmodar alt jag får veta hvad kurs ni ämnar styra? — Säkert! sade mr Pentweazle. Vi måste arbeta tillsammans, annars skall farkosten råka i olycka. — Det är väl att ni fått så mycket vett i hufvudet,