strationer ha naturligtvis å motsatta sidan besvarats med ropen: tefve republiken! och afsjungandet af Marseljäsen. Man är äfven harmsen på myndigheterna och regeringen, derför att de ej allenast gifva grefven af Chambord skydd, utan tillochmed visa honom den mest förekommande uppmärksamket. Så säges det, att konung Leopold II skickat sin öfverbotmarskalk, grefve Pontboz, för att helsa på sin broder Henrik V., och att provinsens ståtbållare, chevalier Pycker samt flere andra högre embetsmän gjort honom sin uppvaktning. Afven erkediskopen af Mecheln har varit hos honom. I anledning af allt detta bar man tillställt dep. kammaren en med ett stort antal underskrifter försedd petition, så lydande: Undertecknade belgiska borgare och innevånare i staden Antwerpen ha härmed äran underrätta er om, att grefven af Chambord och hans anhängare för ögonblicket öppet konspirera i Antwerpen mot ett vänskapligt grannlands institutioner. Den ställning, som belgiska regeringen intagit, då hon afsändt höga embetsmän med uppdrag att lyckönska pretendenten, utsätter vårt land tör allvarsamma svårigheter och strider mot den neutralitet, som fördragen ålagt oss. Det är ingalunda undertecknades afsigt att begära, det man skall på grefven af Chambord och hans anhängare tillämpa den lag mot utländingar, enligt hvilken Charras, Louis Blanc, Prim, Victor Hugo och så många andra utvisats ur Belgien; men regeringens partiska uppträdande vid detta tillfälle lemnar ett nytt bevis på, huru otillfredsställande denna lag är, och vi begåra derför härmed, att han må oförtöfvadt sättas ur kraft. I enlighet med denna petition, väckte hr Fre d. 23 d:a, såsom förut i korthet nämnts, i representantkammaren ett förslag, hvari förklarades, att, fastän Frankrike är ett mot Belgien vänligt sinnadt land och nu oroas af pretandenter, en af dem likväl kommit hit för att konspirera mot lugnet. Motionen förordar icke några stränghetsåtgärder, men manar till försigtighet. Genom den sympati för den franske prinsen, som regeringen och myndigheterna visat, sade motionären, följer den förra icke någon national politik, utan komprometterar Belgien. Till svar härpå yttrade utrikesministern: Frankrike är Belgiens allierade, och det skall Belgien aldrig glömma. Grefven af Chambord är ej någon konspirator. Den belgiska regeringen har icke visat något tecken till sympati för prinsen och ej skickat någon embetsman till honom. Allt, som inträffat i Antwerpen, har endast varit hötlighetsbetygelser. Deputeraden Defuiseaux begärde, sedan han erinrat kammaren om regeringens beteende mot Victor Hugo (i höstas), att lagen om främlingars vistande i landet måtte upphäfvas. Statsministern föreslog derpå, att man skulle öfvergå till dagordningen, hvilket förslag naturligtvis antogs af den klerikala maJoriteten, hvarmed debatten äfven upphörde. Sedan dess har ett stort folkmöte i Antverpen äfven uttalat sig för upphätvandet af denna lag, hvaraf framgår, att de liberala vilja begagna tillfället att få bort en lag, som förut varit dem till hinder, i det regeringen kunnat utvisa radikala republikaner.