Göteborgsposten – 27 februari 1872, sida 2

—————————————— och en af dessa förutsättningar såg den lille mannen så skarpt på Grogram som om han velat läsa tvärt igenom honom — nå, då skulle jag nödgas hyra huset och bo der någon tid innan jag vidtoge några anordniogar för att taga fram skatten. — Ganska sannolikt, svarade Grogram likgiltigt. Men nu är den ej gömd i ett hus. — Icke i ett hus! utropade mr Pentweazle lifligt. Nå, nu ser ni att jag ändock lockat något ur er, Grogram. Genom att fortsatta med denna metod och ansätta er hårdt med frågor, torde jag kunna vinna några värdefulla negativa upplysningar af er, min gode vän— Kanhända, sade Grogram tvifvelaktigt. — Men detta är ej min afsigt, fortfor mr Pentweazle i det han lade sin lilla band på sin kompanjons breda skuldra och såg på honom med den vinligaste min i verlden — detta är ej min afsigt. Hvad j.g ouskar är att ni och jag skola arbeta tillsammans såsom vänner och kompanjoner, såsom vi äro. Men ni tycks tro att allt arbetet är undangjort; ni tycks ej ha tillräckligt gjort er reda för de svårigheter vi skola ha att öfverviuna från det ögonblick då jag först blir underrättad om hvar skatten är till den tid då vi skola ha den ej blott i vårt förvar utan äfven realiserad. Realiserad, min gode vän! Tänk blott på betydelsen af det ordet! Efter hvad jag kan erinra mig af de berättelser som stodo att läsa i tidningarne kort efter sedan stölden blifvit begången, bestod den stora guldremissen ej uteslutande af sovereigns, hvilka vi skulle kunna taga upp och föra med oss utan ringaste besvär.