Göteborgsposten – 26 februari 1872, sida 2

— Jag ser tusen gånger, hellre, min älskade, att penningorne kommit denna väg än någon annan. Det var din egen hjertegodhet, hvarpå denne olycklige man rönto så tydliga prof, och ej någon vanlig lycklig slump som du har att tacka för din rikedom. Och allt var hans egen förmögenhet, redligt vunnen genom hans eget arbete, eller hur? — Ja, sade Frank; allt! — Det ligger ytterligare något lugnande i den tanken! sade flickan. Jag skulle ej ha varit lycklig ens af att få dela rikedomen mud dig, Frank, om jag trott den vara tillkommen genom något slags plundring eller vinst på spel. — Du är verkligen att lyckönska, inföll nu mr Womersley. Men vi ha alla under de sista månaderna varit verkliga lyckans gunstlingar. Hvad belopp ungefärligen kan denne ihärdige person ha lyckats skrapa ihop? — Jag hade ej tålamod att vänta tills det verkliga värdet af guldklimparne blifvit bestämdt, sade Frank! men mäklarne i Sydney, åt hvilka jag anförtrodde dem, uppskattade deras ungefärliga värde till tjugotusen pund. — En ganska vacker aumma i sanning, sade mr Womersley. Hvilket rum har du gifvit Frank? tillade han då de tagit sina ljus för att gå till hvila. — Det vackraste i huset, naturligtvis, sade Ellen, cederrummet. Det ser ofantligt trefligt ut. Jag har nyss varit der uppe, och du måste särskildt egna din uppmärksamhet åt den ståtliga buketten på ditt toalettbord och