Göteborgsposten – 26 februari 1872, sida 2

tydligt som möjligt beskrifvande hvart och ett, samt bad mig lägga noga på hjertat hvad han sade, ty han var döende och hade beslutat att jag, den enda menniska som någonsin varit god mot honom, skulle ärfva honom. Jag lyssnade med ganska ringa intresse, ty jag trodde att bans hjerna var kommen i olag; men etter hans död, som inträffade tre dagar senare, besökte jag de platser han uppgifvit och fann att hans berättelse varit till alla delar sann. På hvarje ställe som han beskrifvit fann jag guldklimpar, i värde och antal öfverensstämmande med hans uppgifter, och då jag efter fjorton dagars frånvaro kom tillbaka till Sydney, var jag, som anträdt min resa ej stort bättre än en tiggare, egare af en hel förmögenhet, En häftig längtan kom på mig att genast återvända till dig, och på hemvägen fick jag ytterligare den längtan att ställa dig på prof. Detta prof blef, såsom jag nyss nämnde, dubbelt starkt, ty då jag beslöt mig för detsammu visste jag ej att äfven du var rik och, ifall du hyllat verldens åsigter, skulle ha dubbel anledning till att öfvergifva mig. Men du har på ett ädelt sätt genomgått profvet, och ehuru jag nu är tillräckligt rik för att kunna göra anspråk på din hand, är hvarken min tacksamhet mot er, sir, eller min kärlek till dig, min älskade, mindre för det sätt hvarpå ni mottagit mig då ni trodde att jag var ruinerad. Det uppstod några ögonblicks tystnad, och denna bröts först af Ellen, som nu åter lutat sig mot sin trolofvade, i det hon yttrade: