Göteborgsposten – 24 februari 1872, sida 5

—2 7772—7 OM ve glaset var ingenting vid lif utom geranierna, selleri och taklöken jemte de der befintliga exemplaren af de växter som ej voro döda under det svarta glaset; men alla de qvarlefvande växterna voro i ett mycket dåligt skick. Dödligheten var mycket mindre under det röda glaset och ännu mindre under det gula och blå. D. 20 Augusti voro acotyledonerna ensamma qvar vid lif, ehura döende under det svarta och .gröna glaset, och hvad de öfriga färgerna beträffar, så hade den röda visat sig mera skadlig för dem än den gula och blå. Stjelkarne voro mycket större, men äfven mycket svagate under den röda; blått tycktes vara den färg som var minst skadlig för växterna — deras grönska hade under den förblifvit naturlig, till och med djupare än under den gula. De växter som blifvit sådda d. 24 Juni hade alla dött bort mycket hastigt under de svarta och gröna glasrutorna, senare under den röda och hade trifts bättre under de gula. Hvad plantorna under det hvita glaset beträffar, förblefvo de allesammans vid lif, ehuru våxtligheten visade sig mindre yppig under det dunkelt hvita glaset än nader det genomskinliga. Ett mord har nyligen blifvit begånget i London at en ung amerikanare, som tyckes ha velat till moderlandet öfverföra dotter landets sedvanor. En arbetare vid namn George Merritt var sistlidne Lördag kl. 3 på morgonen på väg till ett bryggeri der han är anställd, då han mötte en person som genast afsköt en pistol på honom. Det första skottet träffade honom ej, hvarpå ett andra afsköts mot honom, hvilket likaledes förfelade målet. Han började nu springa, då ett tredje skott blef afskjutet, hvilket träffade honom i halsen. Mördaren kom derefter fram till honom, anföll honom ursinnigt med en dolk tillfogade honom flera styng och sprang sedan bort. Han möttes dock vid ändan af gatan af en poliskonstapel, som hejdade honom och förde honom tillbaka till den plats hvarifrån pistolskotten hörts. Der fann man offrets kropp. Då poliskonstapeln med lyktan lyste på den olycklige mannen, yttrade mördaren: Det är ej den man som jag velat åt. Den sårade uppgaf snart andan och mördaren fördes i vakten. Det uppgifves att hans namn är W. C. Minor, att han kommit från Newyork för sju veckor sedan och att han är medicine studerande. Ryktet säger äfven att han nyss förut blifvit narrad till att gå in i ett illa beryktadt hus, der han blifvit bestulen, att en man hjelpt till vid stölden, och att det var denne man ban haft för afsigt att döda. Hans olyckliga offer lemnar enka och sex barn efter sig. På morgonen efter mordet voro flera hundrade personer samlade på det ställe der mordet begicks för att taga i betraktande de fördjupningar i muren som åstadkommits af kulorna. En seglifvad delinqvent. Nyligen har inför krigsrätten i Versailles stått en person, som allt sedan kommunens början varit ovanligt hårdt förföljde af ödet och hvilken ett par gånger blitvit på ett så underbart sätt räddad från de mest öfverbängande faror, att man till och med skulle kunna anse ett motstycke i en roman såsom bevis på en allt för djerft flygande; fantasi hos författaren. Den itrågavarande personen, hvars namn är Broche, innebade den anspråkslösa platsen såsom bodbetjent i en hökeribod. Men oaktadt han ej kommit högre upp på samhällsstegen, blef han dock bemärkt af de upproriskas spanande ögon, och vid den kommunala insurrektionens utbrott rycktes han mot sin vilja från den lugna sysselsättningen att sörsälja korfvar, ut för att tjena i en bataljon af det federerade nationalgardet i Neuilly. Här ådrog han sig sina kamraters illvilja genom sin vägran att antaga kaptens rang. Han blef till följe deraf ställd icför rätta och dömd att skjutas. De nationalgardister som fått i uppdrag att afrätta honom beslöto — kanhända för omvexlings skull — att hånga den olycklige Broche i stället för att skjuta honom, och till följe af detta beslut blef han med ett rep om halsen upphissad i luften från fönstret i ett hus. Han lyckades dock att klänga sig fast vid väggen och derigenom undvika total strypning, tills han blef nerskuren af några män vid en annan bataljon, hvilka fattade medömkan för honom och ogillade det omilitäriska afrättningssättet. Broche stannade dock blott två dagar hos sina nya vänner. Efter nämnde tids förlopp försökte han fly, men blef så skarpt förföljd att han måste hoppa i Seinen och samm till den strand som innehades af Versaillestrupperna, hvilkas gästvänliga mottagande bestod i en svärm kulor, at hvilka en träffade honom i benet. Han blef ställd inför en krigsrätt bestående af officerare ur den reguliera armen, och då man ej kunde sätta tro till hans försäkringar om sin oskuld, blef han för andra gången dömd att skjutas. Hr Thiers exekutionssoldater gjorde dock ej sin sak bättre än kommunens, ty ehuru vederbörligen skjuten och lemnad såsom död kom Broche undan med två köttsår och en krossad arm. Han blef gömd och vårdad af en innevånare i Puteaux, der han blifvit skjuten, och då kommunen föll blef han åter igen arresterad och förd till Versailles, der han tillbragt de sista åtta månaderna i sängelse. Efter att för kort tid sedan ba för tredje gången undergått ransakning inför krigsrätt, har den starkars bodbetjenten, som dock haft en sådan tur i olyckan, ändtligen blifvit frigifven. Medel mot gikt. Den bekante f. d. ungerske diktatorn Kossuth har i en magyarisk tidning omtalat ett egendomligt botemedel för gikt. Han säger att sedan han någon tid varit lidande af gikt i hufvudet, fick han af sina läkare det rådet att resa till Monsummanos grotta nära Pistoja i Toskana, hvilken under de sista tretio åren der i trakten haft rykte om sig för att kunna kurera personer behäftade med rheumatism och andra beslägtade åkommor. Då han ankom till grottan, fick ban taga af sig alla sina kläder och inträda utan någonting annat på sig än en lång skjorta och ett par tofflor. Det inre är upplyst af vaxljus, hvarigenom de sköna stalaktiter som nedhänga från taket bli synliga. Här satt han i tio minuter, hvarefter han började att ymnigt svettas, och doktorn tillsade honom att skyndtamt lemna grottan, ehuru han gerna skulle ha velat stanna qvar der en stund längre. Han gneds derefter med ylle samt lindades in i flanell, och efter ett varmt bad frukosterade ban i en bredvid liggande restauration. Denna bebandling upprepades dagligen under en veckas tid, hvarefter han var fullkomligt återställd. Kossuth säger att ingen ännu kunnat förklara hvarifrån dessa grottans helsogifvande egenskaper härleda sig; temperaturen i dess varmaste delar är ej särdeles hög och ofta kallare än luften derute, på samma gång vattnet i grottan alliid är fullkomligt kallt. Kossuth tror att dess välgarande verkan bör tillskrifvas något elektro-magnetiskt inflytande. sTihkännagifvanden