Göteborgsposten – 24 februari 1872, sida 1

oo Vv H0tr visserlligen så Vackulb alb Åt Ian del är bygd på förtroende, well, men — i förtroende frågadt — är icke verlden nu en gång så beskaffad, att det allt fordras en gifves Längtan efter äfventyr för andra, men helt visst ej för sista gången. ordningen, gifves det dock i hennes framställett favoritstycke äfven för vår publik. Hr (Piccolets) roll uppe, hvaremot hr Boström smula säkerhet, af ena eller andra slaget, i affärer liksom i så mycket annat? Och en dylik säkerhet kan en förening, kan en enskild person ega, om deras ombud äro samvetsgranna nog, att ej för konsiderationers skull, ett ögonblick sky tillbaka för att tala — sanning. He Edvard Stjernström har under den förflutna veckan på vår scen upplifvat minnet af tvenne välbekanta typer: Poirier, f. d. klädesbandlaren och Fiolin. den glade perukmakaren och härfrisören. Hans framställning af den sjelfviske, ärelyatne och fåfänge millionären, den äkta och oförfalskade brackan i all sin glans, skänker åskådaren en af intet störd konstnjutning och är, hvad beträffar helgjutenhet och konseqvent uppfattning, helt säkert bland det yppersta, som någonsin åstadkommits på svensk scen ; det varma och upp: riktiga bitall, hvilket egnats konstnären vid båda de tilltällen, som han hittills spelat rollen, är ett tillräckligt vittnesbörd om, att vår publik vet uppskatta värdet af denna i alla detaljer fulländade prestation. Med ännu större jubel helsades dock återuppenbarelsen af den äfventyrsgalne perukmakaren; detta är ju en karakter, som kan uppfattas af en och hvar, af hyllans publik likaväl som af stora fondlogens. Med oförminskad jovialitet, med samma oefterhärmliga bonhommie i repliken och känsla i kuplettsången, framstod han också för oss i Thorsdags och kom huset att darra på sina grundvalar af applåder och skrattsalvor, en föregångare till Sjövall, denna andra, så att säga, ultra-populära roll, hvari hr Stjernström ännu står oupphunnen. Att Fiolin, nu som alltid, efter urkupletternas afsjungande fick vara repeter-ur åt publiken är klart och så blir det väl för beständigt. Om Söndag M:ll Wiborg har i båda de ofvan nämnda styckena haft svåra och vidt skilda uppgifter att lösa, i det första som den unga markisinnan, i det senare som den sjellsvåldiga, ur slynåren knappast hunna, landtligt romaneska Lina. Om det än svårligen kan bestridas, att den unga skådespelerskan, oaktadt hennes förvånansvärdt snabba utveckling, ännu icke är fullt vuxen återgifvandet af en karakter, Antoinettes, som kräfver en artist af första ning så många drag af fin och riktig uppfattning, så många momenter af omedelbart, inspireradt spel, att hon med denna roll väl kan sägas ha gifvit ännu ett glädjande bevis på att hon oafvändt och stadigt har blicken riktad möt målet: den konstnärliga fulländningen. Linas roll i Längtan efter äfventyr är af helt annan art och dock lyckades m:ll W. att äfven här skapa en karakteristisk typ. En och annan liten öfverdrift, särdeles i klädseln kan dock undvikas: fru Draklunds dotter bör vara något, bättre klädd än husets pigor och bör ej täfla med dem i fråga om af tvätt och andra hårda sysslor alltför karmosinfärgade händer och armar. För öfrigt gifves rollen med behörig komisk verve och styrka. I båda de omnämnda pjeserna fylla de medspelande oklanderligt sina roller och bidraga till det angenäma intrycket af det hela. I Ett borgmästareval, som i Tisdags gass f. f. g., igenkände man, vi hade så när sagdt med smärta, en klumpig tysk-svensk bearbetning af Piccolet, denna sprittande franska bagatell, som genom hrr Svante Hedins och Knut Almlöfs mästerliga spel blifvit Roos gjorde sitt bästa för att hålla Viftings synbarligen afstått från alla försök att remplacera hr Almlöf och istället för rådman Digerstedt, från ... gudvet hvar ... helt enkelt lat oss skåda hr Boström iförd svarta kläder och d:o peruk. M:ll Johannesän utvecklade i den unga flickans roll sällspordt lif och skalkaktighet, det såg nästan ut som om hon kännt sig riktigt glad ötver att en gång får röra sig utom den uppstyltade känslosamhetens gråtmilda område. Hr Strindberg hade en god mask och gaf karakter åt sin underordnade roll. I afton är teatern förvandlad till en af ljus och brokiga kostymer strålande balsalong. Ett betydligt antal biljetter såväl till sittplatserna å raderna som i salongen är uttaget, modehandlare och sömmerskor ha fullt upp att bestyra, siden, sammet, guldgaloner, masker o. dyl. ha en strykande afgång, frisörer och frisöser ha ej en timma ledigt på hela dygnet, kort sagdt, alla tecken angifva att denna maskeradbal skall bli höget lysande. Ni känner er helt plötsligt lifvad för balen, ni har ingen biljett, sådan kan nog anskaffas, ingen kostym, hr G. Sommars rikhaltiga med flera briljanta kostymer tillökta maskeradförråd är nog ej ännu Åfullkomligt upprymdt. Nästa Måndag gitves å h. elementarläroverkets festsal konsert af m:ll Amelia Risgo, en ung sångerska, som i hufvudstaden väckt stort uppseende för sin präktiga röst, sin ovanliga färdighet och sitt själfulla föredrag. Hennes musikaliska utbildning har, på prinsessan Eugenies bekostnad, skett, af vårt lands förnämste sånginstruktör förste hofsångaren hr I. A. Berg. Den offentliga kritiken och enskilda, kompetenta konstdomare öfverensstänrr 0 NÅ RA nr Än RR KN ÅK Rn 1 a NN RN AR RA