var lindad omkring hennes lif, under det hans andra hand lekte med hennes lockar som glänste i månskenet. — Det har kommit åtski liga nya prydnader på de här fingrarne sedan jag sist hade dem i mina, hviskade Frank. Den stackars lilla turkosringen som jag gaf dig tycks riktigt skämmas bland dessa diamanter, opaler och smaragder. — Den är kärare för mig än någon af dem, Frank, svarade flickan; den är den enda som aldrig lemnar min hand, vare sig natt eller dag. Se! sade hon i det hon med någon svårighet flyttade på den och visade fördjupningen i huden derunder, den har banat sig in i mitt kött sedan du satte den der, liksom du sjelf banat dig in i mitt hjerta. — och hvem har gifvit dig dessa? sade Frank i det han sakta rörde vid de andra ringarne. — De äro allesammans presenter af en tillgisven person, sade Ellen, som förklarar att han ej kan finna tillräckligt dyrbera gåfvor åt mis, och att han endast sätter värde på sin rikedom på den grund att han skall kunna förära den åt mig. — Och hvem är denne tillgifne gentleman om jag får fråga? sporde Frank i det han till hälften drog undan sin arm. — Der sitter han, sade Ellen skrattande, och puffar ut sin otäcka tobaksrök och låtsar ej höra vårt samtal; men det är nu tid att vi upphöra att vara sjelfviska och låta honom få deltaga i konversationen. Onkel! ro