verkligt illamående. Hons ansigte och isynverhet uttrycket i hans ögon ingifva mig snarare föreställningen om en man som lider till själen än till kroppen. Hvad som nyss uppskakade honom var att du omnämnde hans strid i Gravesend med den flyktade förbryteren, hvilken han eå grundligen affärdade. Utan tvifvel hade Frenk ingenting annat att göra och det var en handling till sjelfförovar; men jag kan fatta en mans fasa vid erinringen om att han varit vållande till en medmenniskas död, äfven fastän han endast derigenom kunnat rädda sitt eget lif. — Huru tanklöst af mig — huru rysligt tanklöst och känslolöst var det ej att påminna honom om någonting sådant! sade Ellen. — LTenklöst, mitt barn, men ej känslolöst, och kanske var det bäst att på sätt nu skedde göra ifrån sig det der ämnet på en gång. Frank kan nu genast skrida till berättelsen om de äfventyr han haft sedan han lemnade Englands jord. Två timmar senare suto Ellen och Frank i en fönsterfördjupning i biblioteket, blickande ut öfver landskapet som utbredde sig nerunder dem öfvergjutet af månskimret, under det mr Womersley satt på lämpligt afstånd från dem bolmande ur sin pipa och endast deltagande i samtalet så pass mycket som behöfdes för att besvara de frågor eller yttranden som specielt voro riktade till honom. Ellens hufvud hvilade mot Franks skuldra; hans arm den af försokelser och ett ansträngande lefnadssätt än af