Göteborgsposten – 22 februari 1872, sida 2

Det tycker jag ej illa om. Jag kan pladdra deras rotvälska rätt bra och har förr sjungit irländska sånger så att folk kunnat kikna af skratt. — Ökeerskatta ej er förmåga, min vän sade mr Pentwearle lugnt; de der yankeesjömännen ha fint väderkorn som rotthundar och äro vana vid att höra irländare i sitt eget land. Begagna er af rotvälskan då ni behöfrer säga något; men mitt råd är att ni håller munnen på er så mycket som möjligt. Under det mr Pentweazle samma dag rökte sin eftermiddagscigarr, anlände general Dickenson, medförande sin unge vän Leonard Orme Mr Orme var en förträfflig typ för dessa unga amerikanare som allt sedan kriget mellan nordoch sydstaterna upphörde ha flackat omkring i Europa i så stort antal. Omätligt rik, full af lefnadslust, frigörande sig från alla konventionella band, fann Leonard Orme verlden vara ett småleende paradis och ryckte misstroget på axlarne åt dem som talade med honom om dess mörka sidor. Han var entasiast i allt. Bland de unga män med hvilka han umgicks, utgjorde Irlands förtryck ett favoritämne, och ehuru Leonard Ormes praktiska erfarenhet om nationen ej ingifvit honom någon särdeles hög tanke om densamme, var det romantiska elementet tillräckligt starkt i hans natur för att fraserna om den lidande Erin o. s. v. skulle vinna anklang hos honom. Det var således ej underligt att han, entusiastisk och känslofull som haa var, då han hörde den listigt hopsatta historia som general Diokenson uppdukade för honom rö