Göteborgsposten – 22 februari 1872, sida 1

— —— — Riksdags-Kaleidoskop. IX. D. 20 Februari. Då kamrarne sammanträda kl. 2 eftermiddagen antager man, på grund af vunnen ertarenhet, att endast bordläggning af inkomna utskottsbetänkanden o. dyl. skall ega rum, men inga diskussioner. tskilliga ledamöter skola bereda sig för att längre tram på eftermiddagen dinera och hysa ingen benägenhet för att genom hfliga debatter menligt inverka på aptiten; andra ledamöter ha redan intagit sin middag och undvika allt som kan störa digestionen. Derfore hade ett sent middagssammanträde i kamrarne intet lockande, och jag hade dertöre beslutat uteblifva från det som skulle hållas i går kl. 2 e. m.; men en aktad ledamot i Andra kammaren underrättade mig vid 12:uden att något extra ovanligt skulle ske, och jag begaf mig derföre upp på läktaren, lyckligtvis just i rätta ögonblicket. En viss högudlig stämning rådde nere i salen, tyckte jag. Hr Sven Nilsson 1 Österslöf begärde ordet. Han ar, som ni kanske vet, mycket liten till växten och begagnar, då han skall tala, en pall för att komma högre upp i vädret. Han är icke svörre än Thiers, mindre fyllig, men lika pigg. Hr Sven Nilsson uppropades, uppvecklade ett papper och — under den mest spända uppmärksamhet i salen — uppläste en till br justitiestatsministern adresserad interpellation — alltså något som obestridligen bör benämnas nytt för årstiden, och allt sådant är särdeles apetpissant just nu. Emedan man sväfvade i okunnighet om, huruvida de tal som af konungen hällas vid riksdagarnes öppnande och afslutande — de 8. k. trontalen — skola betraktas endast som uttryck af konuagens personliga åsigter. eller af hela regeringens, så anhöll hr Sv. Nilsson att till hr justitiestatsministerns besvarande tå framställa den fråga: om konungens uttalande vid senaste lagtima riksdags afslutande, det H. Maj:t för törsvarsfrågans ytterligare behandling vore betänkt att, ifall ej hinder mötte, sammankalla urtima riksdag, varit föremål för öfverläggning och beslut inom statsrådet? Principielt är denna fråga fullkomligt berättigad, och det kan endast väcka nägon förundran, att den icke långt förr tramställts, då alldeles samma anledning till spörjsmål vid hvarje riksdag erbjudits, derföre att i regeln alltid två trontal hållas. Att emellertid icke förr så skett, torde hafva sin törklaringsgrund deri, att alla som i vårt statsskick äro hemmastadda, ganska väl veta att trontalets innehåll göras till föremål för öfverläggning i konseljen och att sjelfva talet uppsättes af någon statsrådsledamot. Jag förmodar således att det svar som hr justitiestatsministern kommer att afgilva på interpellationen blir både jakande och klart. Det märkligaste i hela saken är utan tvifvel, att spörjsmålet framförts af hr Sven Nilsson, oppositionens främste man i konstitutionsutskottet, och att till uppslag för spörjsmålet nu tagits yttrandet om urtima riksdagens inkallande. Oppositionen kan icke smälta att den urtima riksdagen egde rum, ehuru den seger som då vanns räknar sig ju oppositio nen till ära. Men möjligen känner sig oppoeitionen deraf besvärad, om i den ena vågskålen lägges de förvärfvade lagrarne och i den andra det obestridliga faktum, att frågan om vårt landttörsvars ordnande, till följd af den förmenta segern, kommit i ett skick som erinrar om de S:byllinska böckernas öde. En här utkommande tidning, hvilken torde böra betraktas som oppositionens (landtmannapartiets) språkrör, skyndade redan idag att meddela: Oberäknadt denna interpellation (neml. hr Sven Nilssons) torde mmisteren icke blitva under denna riksdag störd i sitt lugn genom något strängt politiskt tilltal. Det är dock söga troligt att detta utta