Göteborgsposten – 22 februari 1872, sida 1

krönas med framgång säger ni: Var det ingenting annat ! Ni är en särdeles tacksam person, tycker ni ej det? — Nej, det gör jag icke, sade Grogram buttert, och jag inser ej hvad jag skulle vara tacksam för. Tacksam! upprepade han med ett föraktligt skratt; hvad har jag att tacka er för? Det är af ren godhet och tillgifvenhet för mig som ni kommit hit ut, kan jag tro? Ni är väl en af menniskoslägtets välgörare, förmodar jag? Ni tror mig vara en fullkomligt oskyldig man och har gjort mig till er tjenare för att jag ej må lida så hårdt då jag ej begått något brott? Ni ville ej ha någon återtjenst af mig, naturligtvis? Ni trodde ej att jag skulle kunna vara till någon nytta för er? Huru skulle jag väl det kunna vara? Vore det också frågan om att rädda ert lif, ekulle ni ej vilja lägga er till något som ej vore ärligt åtkommet? Ni skulle ej på något vilkor vilja taga emot stulet gods, eller hur? — Tyst! skrek den lille mannen i det hans ögon nästan trängde ut ur hufvudet af vrede och i det han sprang upp från sin stol, ställde sig på tå och fattade tag i kragen på Grograms rock med båda händerna. Tyst, ni galning! Ni kan förderfva alltsammans! — Släpp mig bara! sade karlen och gjorde sig fri. Jag skall vara tyst nog, men jag vill ha saken klar emellan oss och tål ej att höra talas om tacksamhet och dylikt. Ni är förvånad öfver att jag ej sträcker ut armarne och hurrar af förtjusning öfver att ni omtalar för mig att det yppat sig en möjlighet för mig till att komma tillbaka till England! Ni glömmer att jag efter min återkomst dit aldrig skall kunna visa mitt ansigte utan att vara försedd