Göteborgsposten – 21 februari 1872, sida 2

oss som ej hyser medlidando med er, sade förvaltaren al! varligt. Sir Francis var en af dem som arbetade ifrigat på att få domen förvandlad. Lady Clevedon — ja, tå rarne runno ur hennes ögon då hon talade med mi om er. — Goda, önhjertade varelse! mumlado Richard sakt: Jag var ledsen för henne då jag trodde att jag dödat hen nes man; men jag kan omöjligen förmå mig till att hys vänliga känslor mot honom, ehuru jag vet att han aldri gjort mig något ondt utan tvärtom visat sig som en vä mot mig allt sedan min rättegång afslutades. Han är fö mycket lik den andre. Gode Gud! Jag skulle ej ha trot att en sådan likhet var möjlig mellan män som ej vor någonting för hvarandra! — Likheten var visserligen stor, men ej så fullkom lig som ni tror. Ni såg blott Hareross i månskenet; on ni sett dem båda vid fullt dagsljus, skulle ni ha kunna upptäcka en hel del olikheter mellan dem. Det sällsam masto var den tillfälliga likheten i det der miniatyrpor trättet, en tillfällighet som kunde ha kostat sir Franci hans lif. Men de voro äfven i verkligheten lika hvaran dra, ingen kan förneka det, ehuru ej likheten var fullt så underlig som ni tror. — Hvad menar ni med det? — Hör på, Richard, jag tror att jag kan lita på er — att ni är en man som ej pratar om allt hvad ni ve eller talardå det skulle vara ett hedersbrott att tala — derföre vill jag yppa en hemlighet för er. Dessa två vorc någonting mer än tillfälliga bekanta, ehuru sir Francis ej