tar att ert sinne ännu ej väckts till medvetande om vidden af ert brott. Tänk hvilken stor synd det var att lura på er flende i mörkret. — Det var klart månskon, svarade Richard, och ban kunde ha sett mig lika väl som jag såg honom. — Handlingen var icke desto mindre lömsk, återtog presten. Besinna hvilken stor synd det är att skicka en själ oförberedd att stå till ansvar inför dess skapare. Och enligt era egna uppgifter hade denne man varit en syndare; den synd han begått mot er dotter torde ännu vid hans död icke ha varit följd af någon ånger. Richard Redmayne stod några minuter tavkfullt blickande ner på golfvet, innan han besvarade prestens ord. — Jag vet icke, sade han slutligen, men jag tror dock att han var ledsen; derefter berättade han historien om sitt sista besök på kyrkogården vid Hetheridge och om den krans af snöhvita blommor som varit lagd på grafven. Jag tror koappt att han skulle ha hågkommit hennes födelsedag och gått dit för att lägga den kransen på hennes graf, om han ej varit ledsen. Det skulle ha varit lättare för honom att glömma henne. Om jag den der qvällen på Clevedon hade erinrat mig dessa blommor på hennes graf, tror jag ej att jag skulle ha skjutit honom. Det var det första uttryck af något liknande sorg eller ånger som undfallit Richard Redmaynes läppar. Ehuru presten alltid tyckt sig finna något ädelt hos mannen, hade han börjat frukta för att han var en förhärdad syndare; men vid detta första tecken till att det hårda hjertat började mjukna, fattade den gode mannen mod och blef mer