Göteborg d. 21 Februari 1873. Göteborgspostens utgifvare erinrar sig lifligt, huru en aktningsvärd medlem af den nyliberala fraktionen vid 1870 års riksdag gjorde sig mycket besvär att låta redaktionen af numera aflidne Stockholmsposten förstå, att det icke längre var tillåtet att benämna det nyliberala partiet med dess gamla namn: vensiern hette partiet nu, venstern skulle det också kallas. Men åtgärden att förändra namn tog för partiet samma vändning, som för en bekant storhet på ett annat område. För korthetens skull låter undertecknad hädanefter kalla sig Wy?, lärer prof. Bromander en gång hafva tillkännagifvit. Men det blef naturligtvis Wy-Bromander af, likasom det aldrig hette venstern, utan på sin höjd eden nyliberala venstern. Fabula docet: det är icke alltid så lätt att bli af med ett namn, då man af ett. eller annat skäl rar anledning att vara mindre belåten med detsamma. Vi anse icke, att det nybildade ÅCn partiet i vår riksdags Andra kammare haft något annat namn förut, men kärnan af det: parti torde väl vara medlemmar saf det gamla rintelligenspartiet, hvilka tyck?:sig hafva nå gon anledning att låta de gamla traditionerna talla med det gamla partinamnet. Intelligens-partiet var också ett obehagligt namn; det ljöd anspråksfallt, och det är väl knappt troligt, att partiet, om det verkligen såsom sådant någonsin funnits i Andra kammaren, hvilket nu på åtskilliga håll betviflas, och om det fått välja sitt namn, skulle hafva valt detta. Särskildt må namnet hafva låtit obehagligt för landtmannaöron, och det är nog klart, att det icke innebar någon lockelse eller inbjudning till landtmännen. En sådan inbjudning till öfvergång kunde deremot för sansade landtmän ligga i namnet centern. Desslikes kunde man hoppas, och det med mera säkerhet, att en del af de ombud, som på grund af en vunnen erfarenhet ledsnat vid den otacksamma uppgiften att i tid och otid vara oppositionsmän eller medlemmar af den radikala venstern, skulle finna det lämpligt att inträda i det nya partiets leder, då det uppställde ett program, som var så sväfvande, att män med ganska stridande åsigter i äfven de vigtigaste frågor kunde der sluta sig tillsammans för att, om icke i annat, åtminstone i fråga om besättandet utskottsplatser, bilda en litet mera till antalet aktningsbjudande minoritet. Hos ledarne och bildarne af det nya partiet har nog legat en sväfvande tanke på proselytmakeri, och man har kanske gladt sig åt en smekande förhoppning, att landtmannapartiets väldiga byggnad skulle lossa litet i fogningarnn. För detta syfte passade sig väl att i programmet framkasta tydliga vinkar om ett tillmötesgående, en försonlighet, om hvilken man icke vill säga rent ut, hur långt den skall sträcka sig. Allt det der var nog klokt tänkt, isynnerhet om tillmötesgåendet är en pligt, ålagd af nödvändigheten, men det återstår att