se, huru partiet skall hålla tillsammans, då det blir fråga om att i några vigtiga ämnen hålla samma steg vid det öfverenskomna tillmötesgåendet. Briston på sammanhållning tyckes redan visa sig ej mindre vid grundskattefrågans förberedande behandling i Andra kammaren äni polemik mellan olika pressorgan, hvilka hvart och ett skulle kunna anses hylla det nya partiets program. Man har ju påstått, att såväl hrr Dickson, W. Ericson och Treffenberg som Carlån, Wennerus och v. Schoultz skulle tillhöra centern, hvilket alls icke synes bebåda något godt för sammanhållningen. Nu har senast genom en temligen häftigt utfall i Östgöta Korrespondenten, hvilket till en del återgifvits i N. Dagligt Allehanda, uppstått ett stundom rätt häftigt ordoch tankebyte mellan den sistnämnda tidningen och Stockholms Dagblad. Dagbladet har i en af sina uppsatser gifvit tillkänna sin uppfattning af situationen sålunda: Egentliga orsaken till N.D. Allehandas förskräckelse synes ligga i en viss fruktan för att minoriteten i Andra kammaren, eller egentligen den s. k. centern, skall komma att gå för långt i eftergifter, så att andra samhällsklasser än de sem nu betala tionde ocn ränta skola blifva orättvist betungade. Ännu har dock, så vidt vi kunnat vare sig af centerns program eller protokollen i Andra kammaren inhemta, ej ett enda ord blifvit yttradt om graden af de eftergifter, man vill göra. Centern har på sitt program upptagit frågan om grundskatternas afskaftande och några medlemmar af minoriteten hafva för egen del tillkännagifvit, att ne vilja uppriktigt medverka till frågans lösning, under förutsättning att denna lösning sker med sans och moderation; men något annat har, såsom sagdt, ej ännu inträffat, och således torde det väl vara alldeles för tidigt att skrämma upp sig och andra. Dylika frågor, i synRR TLA nerhet under en sådan situation som den närvarande, måste behandlas med lugn, så vida de skola kunna föras till ett lyckligt slut. N. D. A. har sjelf träffande karakteriserat denna situation sålunda: Vi inse väl, att vi här stå framför en fråga, som genom det oerhörda trycket af bakom den liggande krafter kommer att tilltvinga sig en snar lösning. Vid sådant förhållande torde icke mycket stå att vinna endast genom protesterå. Om någon fråga är en öfvervägande praktisk fråga, så är det väl den om grundskatterna. Den måste också praktiskt behandlas, och enda sättet att från minoritetens ståndpunkt vinna ett jemförelsevis godt resultat är att få irägan löst snart, på det att ej anspråken må ytterligare växa, och att få den löst på det för staten och de nu från grundskatterna fria klasserna möjligast fördelaktiga sätt. Vi skola snart meddela en ötversigt af grundskattefrågans utveeklingsgång under de senaste tre decennierna och hoppas att derigenom kunna ådagalägga, huru utsigterna till en fördelaktig uppgörelse blifvit mindre, ju längre man dröjt att ingå derpå. Det är med denna fråga som med snöbollen: ju längre han rullas, desto större blir han. Bättre att nu fullt uppriktigt söka positivt medverka till sakens ordnande än att allt framgent stå med korslagda armar och blott protestera. Dermed har man mähända sauverat rättsgrunden, men huru stor del af statsinkomsterna man sauverat och huru mycket man skyddat de andra samhällsklasserna mot orättvis beskattning, det blir eu : n sak. Det gäller alltså nu aw öfverlen lutande uegativa ståndpunkten, att på tullt al gripa sig an med att a lösa protal om det blemet och at et för oupphör. adling söka l I e sätt till föreiortsatta tvister och allt större uppDetta är ju rätt förståndigt taladt, men det kunde vara tydligare. Vi äre icke bland dem, som yrka på nödvändigheten eller fördelen af partibildningar inom riksförsamlingen. Det förefaller oss som om ett alltför långt drifvet partiväsende vore ännu lika litet som fordom något önskvärdt. Ombuden böra så litet som möjligt, synes oss, lockas att anlita ett kollektivt samvete eller låna kollektiva öfvertygelser. Emellertid är det nog önskligt, att då, såsom nu hos oss, ett stort parti bildats, som sammanhålles af starkt utpreglade klassintressen — landtmannaintressen — en motvigt anskaffas för att andra intressen måtte bevakas och i någon mån ees till godo. Men det synes oss, att ett nybildadt parti bör, om det skall ingifva allmänheten något förtroende, uttala ett bestämdt positivt syfte eller någon positiv åsigt. Här är dock nu hufvudsakligen ingenting annat lofvadt, än att man skall utjemna bördorna af indelningsverket och amortera grundskatten utan tillskott från skattejordegare. Om frälsejordegare och stadsbor skola släppa till något, derom tyckes ingenting vara öfverenskommet. Det synes liggai partiets plan, att icke tillkännagifva huru långt det tänker att gå i eftergifter, men denna plan kan naturligtvis endast till en tid fullföljas. Vi erinra oss också, att den punktiprogrammet, som rör grundskatterna, tillkännager, att partiet framför allt vill undvika att anses för decideradt, någonting förskräckligt, något riktigt rysligt i närvarande tider. Grundskatternas afskaffande medelst småningom skeende amortering af det kapital de representera utan särskilda tillskott af de med dessa skatter nu betungade, var uppgiften i pro