Göteborgsposten – 20 februari 1872, sida 2

hennes kinder voro bleka och ögonen svullna och röda som hon gråtit. — Hur är det, mrs Bradstock? sade Ellen i det hon närmade sig intill henne och lätt lade handen på hennes axel Jag fruktar att ni ej mår väl? — Ej rätt väl, sade qvionan mildt i det han höll ögonen nedslagna. — Ni har väl ej fått någon sorg, hoppas jag? — Nej, ej någon verklig sorg, miss. — Hvarföre ser ni ej på mig, mrs Bradstock, och hvarföre talar ni så besynnerligt? — Det var ej med afsigt, miss Wynne; det finns intet skäl hvarföre jag ej skulle se på er. Med dessa ord höjde hon ögonen, men så fort henneg blick mötte Ellens, öfverfölls hon af en rysning och sjönk tillbaka ner i sin stol. — Nu är jag säker på att ni är sjuk, och jag påyrkar att ni skall rådfråga läkare och sköta er, sado Ellen hästigt. Jageskall gå genast. — Nej, miss; haf godheten stanna qvar, sade qvinnan i det hon fattade tag i Ellens klädning. Det skall vara förbi inom en minut; det är blott en öfvergående attack. — Har ni ofta sådana attacker? — Nej, miss. jag har aldrig haft någon före denna; men aldrig förr har jag erfarit hvad jag erfor i natt.