ett nederlag. Så uppfattar äfven den konservativa pressen saken och säger, att den stora duellen mellan Bismarck och Windthorst (welferpartiets chef), hvilken bildade den långvariga debattens egentliga kärna, utfallit till Windthorst fördel. Rikskansleren vann visserligen genom lagens antagande en formell seger, säga de konservativa bladen, men hans anseende inom just de kretsar, hvilka hittills varit de mäktigaste i Preussen vid sidan af honom, har lidit ett så kännbart afbräck, att han redan angripes från ett håll, hvarifrån man för några få veckor sedan skulle ansett sådant omöjligt. Deputeraden Windthorsts giftiga pil, om hvilken Bismarck vid sammanträdet d. 8 d:s yttrade: Den studsar maktlöst tillbaka ifrån mig?, upptages nu af den bekanta Krevzzeitung, som i torna dagar, då Bismarck med sådant öfvermod behandlade de liberala i dep.-kammaren, var nära att afguda honom. Bladet beskyllar rikskansleren för att Åundergräfva den monarkiska principen till förmån tör det parlamentariska majoritetsväsendet (Majoritets-wirthschaft) och att vilja upphätva den preussiska statens kristliga karakter. Kreuzzeit. uppmanar derför hela det konservativa partiet att utan tvekan och utan något afseende på, om det är regeringen lägligt eller icke, bekämpa denna farliga riktning samt icke längre uppträda som ett ministerielt, utan som ett sjelfständigt parti. Så lyder de konservativas stridsrop mot den Laffällige rikskansleren, som nu har valet mellan att återvända till deras grundsatser — hvilket han näppeligen kommer att göra— eller att inlåta sig på en långvarig och hårdnackad kamp med sina forna anhängare. Många hysa den åsigten, att en sådan strid ej allenast skall bli en kamp om principer, utan äfven om makt och inflytande i staten, Så länge Bismarck gick och gällde för det konservativa partiets mest framstående ledare, gladde detta sig at den djerfve och lycklige statsmannens stigande makt; nu deremot, då han uppnått en grad at ejelfständighet och makt, på hvilken hans gamla meningsvänner börja besvära honom och förefalla honom styfsinta, kortsynta och orimliga, tillropa de honom sitt: Hitintill skall du gå och icke vidare! De konservativa hålla nu närmast sin blick riktad på herrehuset, i den förhoppning, att detta, såsom företrädesvis konservativt, skall för sin del förkasta lagen om uppsigten öfver skolorna och sålunda rikta ett kännbart hugg ät Bismarck. Denne synes likväl med vanlig djerfhet gå i äfven detta krig. Han har i deputeradekammaren förklarat, att regeringen är fullt besluten att använda alla henne till buds stående konstitutionela medel för att gifva nödig framgång åt segren. Man slutar af detta yttrande, att, om den nuvarande majoriteten i herrehuset icke. ger med sig, man har att vänta kreerandet af en ny laddning peers för lifstiden — en åtgärd som skulle för alltid ha ett svalg öppet mellan de konservativa och regeringen. Kampen erbjuder emellertid allt flere punkter af intresse. Den tilltagande förbittringen mellan Ryssland och Österrike — akrifvor en korrespondent från St. Petersburg till en utländsk tidning — fortgår ännu, underblåst at den ömsesidiga bitterheten i det språk de båda ländernas tidningar föra: Ert par österrikiska tidnirgar förklara sålunda ätt Ryssland aldrig talar om Österrike utan med förakt och hotelser, hvilka endast fruktan för Tyskland afhåller det från att bringa i utförande, samt anföra det utlåtande som tillskrefs furet Bismarck under det ban var i Versailles, att det vänliga förhållandet mellan Tyskland och Rysslend upphört för alltid, emedan den senare makten ej kan förlåta den förra dess nyligen gjorda eröfringar. Ryssland förespår till svar härpå för Osterrike en framtid af skamligt vasallskap under Berlinerkabinettet, Åpå det att Österrike må undgå Turkiets öde, och framkastar att de nyligen skedda politiska rörelserna i Wien — Beusts fall, grefve Andrassys upphöjelse, förkastandet af den czekiska petitionen — endast äro lika många nya bevis på lydnad för den allsmäktige Bismarcks vilja. I kretsar der sanningen säkrast bör vara känd tycks det allmänt antagas att en brytning mellan de båda kejsarstaterna ej mycket längre kan uppskjutas, i hviken händelse det följer såsom en naturlig sak att Tysklands beväpnade neutralitet skall kastas i vågskålen till Rysslands nackdel. De mäktiga ansträngningar som nu göras för att förstärka reserven i ryska armeen, bortkallandet af tyska tjenstemän från de vestra jernvågarne m. m. förtälja sin egen historia; men den säkraste barometern är som vanligt tillståndet i Polen. Då Warschau börjar hålla hemliga möten, utsprida upproriska flygskrifter, framhviska hotande tal, då kan det med trygghet påstås att en storm skall uppstå på andra sidan Dniester eller Niemen. Och för närvarande pågår allt detta i ganska vidsträckt skala. Under sådana auspicier är dot naturligt att Rysslands uppmärksamhet åter skall dragas till ett förbållande, hvilket på senare tiden tagit en stor del deraf i anspråk — nemligen den stora proportronen af tyska officerare i dess arm. Också äro de statistiska fakta i — —— l —— —