honom hade inträffat. Nu var det visserligen lyckligt tänkte mr Womorsley, att han genom Roger Pencarrowis död blifvit egare och Ellen arftagerska till ett stort gods och betydande räntor; men huru skulle det ha gått om de fortfarande varit i samma små omständigheter som då Frank Scorrier lemnat dem? Under det mr Womersley funderade på dessa saker erinrade han sig dock en omständighet som talade till Franks fördel. Den unge mannen visste ej om den lycka com nyligen tillfallit dem, utan trodde att de fortfarande bodde vid Bampton; men dock ansåg han sig ej värdig att dela ens en så anspråkslös lott som Ellens var på den tiden och var så botfärdig för hvad han gjort, att h.n verkligen erbjöd sig att afstå ifrån den han älskade och ansåg sig ovärdig henne genom en handling som ej ens de strängaste domare kunde anse för något mer än en dårskap. — Och just det ingifver mig dea tron att jag gör rätt i att taga emot honom med öppna armar och låta hoDom bo här med min lilla flicka till hustru, sade den gamle gentlemannen för sig sjelf. Jag vill ej skryta af att rätt kunna bedöma andra menniskors karakterer, men Frank Scorrier tror jag mig dock känna fullkomligt väl, och denna min kännedom om honom säger mig att det enda försonande draget i bans för öfrigt ytterst sjelfviska natur är hans kärlek till Ellen, Hans sjelfviskhet är så stor att han ej ens i det der brefvet som han skref till henne kunde dölja den, och midt ibland hans försäkringar märkte jag ständiga anspelvingar på de svårigheter och