Göteborgsposten – 19 februari 1872, sida 1

rasto min Ellen, du ken lita på att jag ej skulle ha nekat mig den enda tröst som kunde ha varit mig öfrig i det olyckliga lif jag fört under de sista tolf mänederna, om jag blott haft något uppmuntrande eller hoppfullt att meddela. Du vet, käraste, huru jag samtyckte till att träda in på en alldeles ny lefosdsbana, i förhoppning att genom ansträngningar och sjelfuppoffring kunna bereda oss båda en lycklig framtid. Jag knotade aldrig, som du vet, öfeer det beslut som on gång blifvit fattadt. Jag fullföljde det, och nu har resultatet kommit. Jag var ung, stark och förhoppningsfull då jag inlät mig på röretagetNu är allt förbi och jag är utblottad på allt. Min älskede, då du läst så långt, har du klaven till mitt bref. Det är ett år sedan jag landade här, och jag var då, som du vet, ännu egaro till en liten summa. Öm jag blott satt in denna i någon vanlig affär, såsom jag ursprungligen ämnade, kunde den ha blifvit grunden till den förmögenhet som jag hoppados en dag få njuta med tig. Men jag var häftig och otålig och ryste vid tanken på det släplif som är förenadt med åen regelbundna affärsrutinen, då det fanns andra utvägar att hastigt förvärfra rikedomar. Mitt hufvud var fullt af de berätteleer jag hört i mängd om personer som på några veckor i de aflägsna guldregionerna blifvit rika karlar, och slutligen. beslöt jag i ett olyckligt ögonblick att äfven försöka mir: lycka såsom guldgräfvare, begaf mig till minorna och slets värre ondt än jag kunnat tänka mig. Men jag uthärdada allt utan knot, tänkte på dig och muntrade upp mig med erinringen att jag led för dig. Dessutom hade jag temliger