Göteborgsposten – 17 februari 1872, sida 2

Ilvarjehanda. Förlust och ersättning. I Norrköpings tidn. omtalas soljande lilla historia: Sistl. julatton afled en liten gosse, två och ett halft är gammal samt son till en akiningsvärd och välbergad handtverkare här i staden. Man kan tänka sig föräldrarnes gränslösa sorg, der de på den högtidliga qvällen, då allt i staden andades glädje och lif, stodo vid den säng, der deras enda barn hvilade, men icke mera varmt och med friska pulsar, utan i stället genomisadt af dödens kala slagt. Men det obevekliga ödet kunde icke ändras. Sorgen var stor, den lille sänktes i grafven och det blef så tomt i hemmet. PFöraldrarnes glädje var borta, deras förhoppningar och planer voro omkullstörtade, men — hvad var väl att göra? Slutligen sågo vi en vacker dag vår handtverkare, resklädd, ställa kosan åt bangården. Han skulle afresa till Stockholm — men i hvad atsigt? Anländ till hufvudstaden, begaf sig den barnkäre mannen genast till — stora baruhuset. Bland alla de föräldralösa små, som funnos der, var det isynnerhet en liten gosse, som tilldrog sig hans uppmärksamhet; han var vid samma ålder som den aflidne, bar samma namn och var till växt och utseende lik densamme. Beslut och handling voro ett. Den lille pysen ikläddes snygga och varma reskläder och begat sig, i sin nya pappas sällskap, ut på sin första resa, och kosan ställdes till Norrköping. Han vistas nu i det nya hemmet, der han är upptagen såsom eget barn och skall adopteras, och han är redan lifligt fästad både vid :mammas och pappa, hvilka också till följd deraf börjat trösta sig ölver den förlust de sistlidne jul ledo. Hög ålder. I Forsa socken, Norrviksta by, lefver den äldsta personen inom Helsinglands fögderi, framlidna landtbonden Paul Larssons enka Anna Hansdotter, som den 17 sistl. Augusti fyllde sitt 100:e år. För några år tillbaka satt hon ännu vid sin spinnrock och arbetade hvad hon förmådde; nu deremot förmår hon föga lemna sängen; synen är Svag, ätvensom hörseln något; men för öfrigt är hon vid god helsa, och har, öfver hvad man kan vänta sig, reda och minne på personer och händelser, enlast hon får tid att tänka efter och icke för hastigt inledes i samtal. Ett Dödsregister. I Paris afled, Just i lagom tid för att så sitt namn infördt i 1871 års dödslängd, en rätt märkvärdig person. Hans namn var Charles Francois Fertä. och hans göromål här i ifvet bestod i att mottaga de lik som brott, olyckshändelse eller sjeltmord förde till bårhuset la Morque. Ferte, som på grund af sin smak i fråga om ärgen på sina vestar var af folket känd under binamnet den röde mannen-beskrifves såsom en menniska hvilken under ett något rått sätt dolde ett ömt hjerta. Många historier om hans handlingar af menskighet äro i omlopp, men det är nog att veta att van lemnat efter sig ett barn, hvilket genom sina öräldrars dubbla sjelfmerd lemnats utan vård och om eden röde mannen tog hem med sig, vårdade och gaf en lämplig uppfostran. Men han har lemlat efter sig något ännu mera intressant. Dag efter lag under de tjugosex ar han tjenstgjorue vid la Horgue hopskref Fert en bok, åt hvilken han gifit den egendomliga titeln Registre de Macabre. Bo(en som omfattar flera volymer är hvarken mer