Frän Utlandet. Om några dagar inträder den forne statsministern under kejsardömet, Rouher, åter in i Frankrikes representantförsamling såsom ombud för ön Korsika. Man behöfver icke vara någon siare för att kunna säga, att Frankrikes förhållanden skola deraf röna inverkan, isynnerhet under närvarande omständigheter, då hela dess ställning företer anblicken af ett kaos, en partisammangyttring. Bonaparterna skola nu få sig en ledare i kammaren, hvilken icke allenast eger stor politisk erfarenhet, utan äfven är en talare af första ordningen. Rouber anslöt sig redan år 1849 till dåvarande presidenten Napoleons poletik. Efter det han beklädt åtskilliga ministerposter, öfvertog Rouher år 1855 ministeriet för bandel och jordbruk samt för allmänna arbeten. Det var på denna plats, som han utförde stora reformer i liberal riktning. År 1860 (d. 22 Jan.) afslöto Rouber och Baroche på ena och lord Cowley samt Cobden på den andra sidan det engelsk franska handelsfordraget; år 1861 afslöt Rouher vidare ett handelsfördrag med Belgien, jemväl på grundval af frihandelssystemet. Ett handelsfördrag med Italien följde år 1863. Rouher är således den egentlige skaparen at den handelspolitik, som Thiers och Pouyer-Quertier sträfvat efter att kullkasta. Genom nationallörsamlingens votum d. 2 Febr. har Thiers omsider bemyndigats att uppsäga fördragen med England och Belgien, men på eget ansvar och först sedan han förklarat, att han ej vill återvända till det gamla skyddsystemet. Rouher skall i församlingen bli en besvärlig kritiker at och en påpasslig motståndare till Thiers handelspolitik, Han skall tillika vara i stånd att korsa presidentens planer samt försvaga hans moraliska ioflytande i nationalförsamlingen vid många andra tillfällen. Rouher är visserligen tillsvidare ännu blott en general utan armå, eftersom församlingen endast räknar omkring 10 förklarade bonapariister; men den kejserligt sinnade pressen väntar af Rouher, att han skall bana vag för en bättre organisation af partiet. Från 1863 till 1869 var Rouher som bekant kejrar Napoleons alter ego och talande minister, at oppositionspartiet även kallad vice kejsaren. I denna stallning blef det hans lott attai ett för allt försvara den kejserliga politiken, och denna uppgift blef alltjemt svårare efter slaget vid Sadowa och katastrofen i Mexico. Rouher kallade expeditionen till Mexico för Åkejsardömets storsta politiska tanke-, men de amerikanska Nordstaternas seger gjorde ett snabbt och blodigt slut på denna tanke. Hans tvenne ifrigaste motståndare i kammaren voro Thiers ocu Jules Favre. I Mars 1867 höll Thiers ett tal mot den kejserliga utrikespolitiken, hvilket varade i tre timmar och slöt med de minnesvärda orden: Icke ett enda fel mera får begås! Då opposit oren samma år begärde, att Rom skulle ö verlemnas til italienarne, utropade Rouher sit bekanta: Jamais! (d. 6 Dec. 1867). I den inre politiken hade Rouher den svåra uppgiften att försvara de officiela kandidaturerna. Valens utgång i Maj 1869 gjorde det omöj ligt tör Rouber att hätda sin törra ställning; han nedlade sin portfölj, hvarefter kej-aren utnämnde honom woll president i senaten. At Rouheris manifest til korsikanerna för i år synes, att han ej ämnar att skona sina motståndare i nationalförsamlingen och aldraminst de s. k. Septembermännen, hvilka efter slaget vid Sdan bemäktigade sig regeringen. Det säges, att redan politiska notabiliteter af alla färger varit hos Thiers och uppmanat honom till den största påpasslighet och kraft gentemot det kejserliga partiets eventuela planer.