Göteborgsposten – 16 februari 1872, sida 2

——————————— skullo jag tro, ty jag vill minnas att du nämnde för mig att mrs Bradstock var fördäckspassagerare. — Ja, men hon såg honom rätt mycket. isserligen talade han sällan med henne under resan, men der funnos åtskilliga passagerare på fördäck som reste ut för att gräfva efter guld och Frank brukade komma och sitta långa stunder hos dem, framställande allehanda spörjsmål angående deras utsigter till att finna guld. — Just likt honom! sade den gamle gentlemannen med ett småleende. Under de sista veckorna som han var hemma tycktes han gripen af en riktig spelvurm, och jag skulle ej bli det ringaste förvånad om jag finge höra att han försökt sin lycka på något vildt företag och förlorat sin lilla förmögenhet. Ellen blef full af oro vid blotta omnämnandet af en sådan möjlighet, men hon lugnade sig åter då hon blickade upp och såg det småleende som fortfarande sväfvade på hennes onkels läppar, ehuru han skakade hufvudet på ett högst betänkligt sätt. — Och antag att en sådan ryslig olycka skulle drabba den stackars Frank? sade flickan gråtande, i det hon lutade sig intill honom och lade sin hand i hans. — Nå väl, mitt barn, sade den gamle gentlemannen, det är en tröst att tänka utt ej ens en så svår olycka behöfde för dig medföra förlusten af en person som du så innerligt håller af och vill ha till man. Miss Wynne af Pencarrow är en helt olika ung dame mot den gamle ruinerade bankirens nice, och om Frank blir utblottad och kommer hem full af ånger öfver sin dårskap, tror jag