sades att göra; men han hittade aldrig på något sjelf och talade om den gömda skatten med ett lugn som dref hans herre till förtviflan. Innan mr Pentweazle lärt närmare känna mannens natur, trodde han satt denna förargliga likgiltighet var ett tecken till att Grogram i verkligheten ej visste någonting om det gömda guldet, utan nppdiktat historien om sin delaktighet i undangömmandet af penningarne blott för att vinna frihet; men vid närmare eftertanka försvann denna farhåga och mr Pentweazle återkom till sin ursprungliga öfvertygelso att han just valt rätta medlet för att komma i besittning af skatten, förutsatt att Grograms flykt från kolonien kunde i trygghet verkställas. Slutligen tycktes lyckan småle mot honom. En dag blef mr Pentweazle i ett allmänt rum på ett hotell varse en man med ett ganska egendomligt yttre. Han var öfver femtio år gammal, låvg men något krokryggig, bar på hufvudet en peruk fästad vid och blandad med hans eget hår, hade små färgade polisonger och var väl klädd. Det mest egendomliga draget i hans ansigte var en viss osäkerhet i blicken — ej precist en skelning, men ett sätt att se som var sådant att en person som stod i närheten omöjligen kunde veta om han betraktade honom eller ej. På förfrågan erfor nu Pentweazle att denne gentlemans namn var general Dickenson, att han var amerikanare — en uppgift som kort derefter bekräftades af genoralen sjelf hvilken inlät sig i samtal med den lille mannen på ett mycket nedlåtande sätt.