Göteborgsposten – 15 februari 1872, sida 2

måer äro sedan sekler tillbaka organiserade och på ett förträffligt sätt disciplinerade. Som en elektrisk ström tränger ledarne genom hela den otaliga massan, ända bort till den aflägsnaste utposten, den i protestantiska länder verkande missionspredikanten. Den nya ofelbarbetsdogmen har slagit hvarje enskild vilja i bojor och tvungit hvarje kyrkas anhängare till blind lydnad för deras betallningar, hvilka i påfvens namn styra kyrkan. En så hänsynslöst centraliserad, bundrade millioner menniskor omfattande församling är en fruktansvärd makt, hvilken flitigt begagnar som vapen baktalet, listen, intrigen. Men ej nog dermed, samma regeringar, som nu måste upptaga kampen mot Rom, ha under ett halft sekel lemnat de katolska statsborgarne fängslade i det romerska oket, fyllt embetena med ultramontaner, öfverlemnat skolorna åt presterskapet och ungdomen åt den andliga dressyren; de ha tålt och äfven understödt, att klostren uppsköto som svampar ur jorden och att Rom uppförde sina angreppsfasten alldeles utanför den preussiska hufvudstadens portar. I sjelfva regeringens läger, bland dess egna rådgifvare och tjenstemän, ha de ortodoxiens verktyg, och kriget, som de icke kunna undvika, är ej något triskt, glädtigt krig — de föra det med tanken på den gamla alliansen mellan sabeln och krumstafven, endast med svårighet öfvervinnande den medfödda afsmaken för de nya bundstörvandterna, de liberala. Bismarck har sjelf sagt, att han skulle vilja lefva i fred med centrumpartiet, men detta tvingar honom ejelft att gå i striden. Man kan vara viss om, att förverkligandet af liberala idealer icke är hans första mål, om det än kan bli slutet på striden. Steg för steg har Tyskland måst vinna terräng mot jesuiterna. På kejsar Wilhelms första trontal, hvilket afstyrkte all inblandningspolitik, äfven den till förmån för påfven, följde den af tyska riksdagen beslutade lagen mot predikstolens begagnande till politiska ändamål. I Preussen och Baiern skyddades gammalkatolska lärare och prester mot förföljelser från anhängarne af påfvens otelbarhet, och regeringarne förklarade officielt, att de i ofelbarhetens motståndare icke sågo några schismatici, utan anhängare af den katolska läran. I baierska kammaren tillbakaslogs en storm, framkallad af biskopen i Augsburg. I Preussen fråntager nu skollagen presterna uppsigten öfver skolorna och beröfvar dermed, såsom Bismarck äfven sjelf sagt, de svarta ett af de vigtigaste stridsvapnen att hålla folket i sitt våld. Den romerska curian har drifvits till en oförsigtig handling. Hon har neml. förklarat det med Frankrike afslutade konkordatet icke mera gälla för Elsas och Lothringen, och har bärom ej underrättat den tyska riksregeringen, utan blott biskopen af Strasbourg. Konkordatet af 1801 förbehåller neml. den franska kyrkan en viss sjelfständighet gentemot Rom. Härigenom drifves neml. Bismarck att söka i Elsas-Lothringen skapa ett mönster för hela det katolska Tysklands blifvande ställning till Rom. Kortligen, hade ej förtryckselementet mot polackarne kommit till den bismarckska fälttågsplanen skulle den af Tyskland inledda kampen mot Rom kunnat följas med oblandad sympati tör den tyska regeringens, hvilken, vare sig med eller mot dess vilja, blifvit i denna sak frihetens. Jesuiterna å sin sida föra striden som alltid med vanlig seghet och illistighet. Ett exempel derpå bland många andra är deras kalendrar, hvilka spridas ibland allmogen i de katolska länderna i milliontals exemplar och förvrida massornas föreställningssätt samt vanställa fakta. I Schweiz tryckas dessa kalendrar och föras i massor till Sydtyskland och Elsas af de oräkneliga pilgrimer, som årligen vallfärda till Nötre dame dee Hermites i Schweiz. Dessa böcker öfverstämma deri, att de icke erkänna konungariket Italien, att de tala om Roms ockupation af italienska trupperna såsom det stora kyrkorofvet i Italien i September 1870 och rubricera d. 20 Sept. med orden: be italienska röfvarehordernas intåg i Rom. I en kalender berättas burusom Vår Herre var med kejsar Napoleon tills denne beröfvade påfven skyddet af sina trupper i Rom. I Belgien är, som bekant, — och vi ha förut utförligt redogjort derför — all makten i de klerikalas och dermed ätven i jesuiternas händer. Underliga berättelser nå oss derifrån. Äfven här strider man om undervisningsfrågan. De liberala vilja höja folkundervisningen och frigora den från presterskapet, under det att den klerikala regeringen synbarligen sträfvar att bringa de offentliga skolorna i förfall för att i stället gynna de af jesuiter och Freres iynorantins upprättade undervisningsanstalter och klosterskolor. Och hvad detta vill säga, känna vi. Det är på det sättet, som anhanget i Rom snärjer kommande generationers åskådning och föreställningssätt.