Göteborgsposten – 15 februari 1872, sida 2

Frän Utlandet. Den förut omnämnda debatten inom Preussens landtdag rörande lagen ang. borttagandet af presterskapets uppsigt öfver skolorna har under sista dagarne följts med det lifligaste intresse af hela Tyskland. Landtdagen har visserligen nu antagit lagen, men detta har skett med en så knapp majoritet — endast 197 mot 171 —, att man med häpnad motser, hvad komma skall. Den preussiska regeringen har förr gerna stödt sig på det konservativa partiet och sjelf kraftigt understödts af detsamma, det s. k. Kreuzpartiet; men har nu kastat det öfver bord, för att i stället stödja sig på det nationalliberala partiet, hvilket mera anslutit sig till regeringens eröfringspolitik. Det är tydligt att en så plötslig omsvängning måste framkalla i hög grad ändrade förhållanden inom Preussens sociala och inre politiska ställning. Det konservativa partiet har på denna grund förenat sig med katolikerna, hvilka, på parol från Rom, uppresa sig mot regeringen och isynnerhet Bismarck, derför att denne öppet skyddar de s. k. gammalkatolikerna, hvilka icke vilja erkänna påfvens ofelbarhet, och för öfrigt vill gifva staten en fullt sjelfständig ställning gentemot kyrkan samt befria Tyskland från all direkt inblandning af Rom i dess angelägenheter. En början till denna frigörelse var upphäfvandet af det särskilda katolska departementet inom kultusministeriet och en utveckling deraf är den i fråga varande lagen om förläggandet af uppsigten öfver skolorna från presterskapet till kultusministeriet — en åtgärd som äfven sårat det ortodoxt-protestantiska presterskapet och dess anhängare. Dessa konservativa och katoliker ha nu bildat sig ett sammanslutet parti, kalladt centrumpartiet, mot hvilket Bismarck uppträdt ytterst våldsamt. Det var naturligt, att till detsamma ätven skulle ansluta sig det welfiska partiet eller representanterna från Hannover och polackarne, hvilka såsom ombud för eröfrade och missnöjda landsdelar alltid skola befinnas i oppositionens leder. Såsom vi nämnde i går, vill Bismarck begagna tillfället att göra ett nytt och våldsamt undertryckningsförsök mot särskilt detta polska element, hvilket alltid är i hans väg och städse skall lägga sin tyngd i vågskålen mot regeringen, ty, säger ett tyskt blad: För att gifva trygghet åt Tyskland, måste man germanisera (förtyska). Häri ligger oröfringens egen förbannelse: äfven då det gäller så som nu en god ock ädel kamp, hvilken hvarje frisinnad man i Europa kan följa med intresse, måste erötvaren, här Bismarck, äfven begagna dåliga vapen, förtryckete, derför att han eröfrat, med sina landamären intörlifvat en region, bebodd af ett folk, hvilket förnekar och städse skall förneka det berättigade i eröfringen samt ansluta sig till hvarje motståndselement, hvarifrån detta än må komma. Det är en svår kamp, i hvilken Preussen nu kastat sig. Det är en kamp om lif eller död, den skall vara i åratal, i decennier, den skall kosta oändliga mödor och offer för det nya rikets enbet och makt, faror hvilka måhända ej kunna besegras. Roms stående ar