Göteborgsposten – 15 februari 1872, sida 2

Ur dagens krönika. On samusest, Säsongen pågår som bäst. Den ena lukulliska festen aflöser den andra. Man dinerar till långt efter midnatt och lägger gig efter balen, då Aurora redan för en god stund sedan dragit ifrån sina rosenfärgade alkovgardiner. Säsongens lejoninnor och lejon äro snart utledsna på de utsökta läckerheter, som uppmärksamma värdinnor hvarje middag och natt duka upp för dem, de trängta efter ett glas friskt vatten mera än efter iskyld champagne och tänka med en viss saknad på en rätt vanlig, enkel men närande husmanskost, under det att de utan aptit peta med silfvergaffeln i den tryfferade kalkonen. Lyckligtvis finnes dock alltid dansen för de yngre och spelborden för de äldre af källskapslifvets martyrer. Martyrer? Huru kan man väl begagna ett dylikt uttryck, om någonting som bör vara så angenämt?: utbrister kanske någon, som mången gång med längtansfulla blickar ute ifrån gatan betraktat skuggspelet derinne i de festligt upplysta salongerna; vi sentera förebråelsen och ta uttrycket tillbaka. Men vi tillåta oss dock att framställa en fråga. Huru kommer det till att man på ett så högst egendomligt sätt preparerar sig för att ha roligt, riktigt roligt? Preparerar sig? Ja, isanning, låtom oss blott reflektera ett ögonblick öfver det otäcka könets sätt att vara i detta hänseende, det täckas toilettemysterier af margfaldiga slag våga vi natnrligtvis icke att med ett halfdraget andetag vidröra. Huru bära vi oss sålunda åt, vi skapelsens herrar, då det gäller att med största möjliga framgång presentera oss i societetslifvet, i det högsta som det lägsta, ty typen