Göteborgsposten – 14 februari 1872, sida 2

tvenne eaker äro klara: England vill ej gå in på en skiljedomstol öfver sådana anspråk, som de uppställda; Förenta Staterna vilja icke ändra dem. Det är derför onödigt att dölja det faktum, att Göndverdomstolen misslyckats, hvilket måste på ett sorgligt sätt nedstämma hågen för framtida underhandlingar. Alabamaanspråken äro sannolikt bestämda att innefattas bland de olösta tvister, hvilka hota verldsfreden. Så är det, och om än dagens telegrammer från Newyork och Washington ännu bära vittne om en lugn ton bland amerikanarne, är det dock sannolikt, att den skall bli högljudt bitter, då man erfar, att skiljedomstolen verkligen gått i stöpet och att enda verkningen af de förhoppningsrika underhandlingarne härom är några hundra tusen rdrs extra inkomst på kablarne, betecknad genom en ökad premie å dessas aktier. Ett rykte om, att amerikanska regeringen utvidgar och pådrifver rustningar, vederlägges; deremot heter det, att den storartade verksamhet, som alltsedan fransk-tyska kriget rådt i Englands arsenaler, enkannerligen i Woolwich, ytterligare stegrats i en grad, som börjar väcka förundran. Dock är man å båda sidor enstämmigt ifrig i att framhålla, det vå gon fara tör krig icke hotar, på samma gång man likväl beskyller hvarandras ledande män, Grant å ena sidan och ministören Gladstone å den andra, för att af egennyttiga partiafsigter hafva drifvit sakerna till deras spets och fall. Den irländskt sinnade pressen i Amerika fordrar naturligtvis krig. Furst Bismarck bar återigen uppträdt inom Preussens deputeradekammare med ett tal, hvilket visar, att han vill begagna den uppståndna konflikten mellan regeringen och katolikerna, med afseende på den förras förslag om uppsigten öfver skolorna, till att våldsamt motträda den polska nationalandan, hvilken åter vaknat i Preussens forna polska provinser och der visat sig utöfva det inflytande, att den börjat åter tränga tillbaka det tyska elementet i en grad, som väckt allvarsamma bekymmer inom Tyskland, hvars press tillochmed uttalat sig någon tid med oro om saken. Det är möjligt, att Bismarck verkligen tror sig dermed handla i religionsfrihetens intresse; men vi äro icke bland dem, som tro, att Bismarck låter religionssaker bestämma statsmannen, den preussiske statsmannen par excellence, deremot hysa vi den åsigten, att han icke skulle tveka om att låta religionen vara täckmanteln för statsskäl. Så yttrade han i Preussens dep.-kammare, att katolikerna satt sig i förbindelse med det polska partiet samt särskilt med den polska adeln, och att presterskapet motsatte sig folkundervisningens bedrifvande på tyska språket i de trakter, der befolkningen var blandad polsk och tysk. I Vest-Preussen hade, sade han, hela byar upphört med att begagna tyska språket. Men nu är vårt öfverseende slut. Vi veta, hvad vi äro skyldiga staten. Vi skola taga våra mått och steg för att öfvertyga polackarne om fördelen af det tyska språket, i det vi taga Frankrikes verksamhet i Elsas till exempel. För öfrigt såg han i centrumpartiets opposition och dess anhängares verksamhet blott polnische Umtriebe. Förr rådde, sade han, ett vänskapligt förhållande mellan regeringen och den gamla katolska fraktionen. En ändring häri började först vise sig, då personer kommit till inflytaade, hvilka ville göra religionen tjenstskyldig under politiken, såsom welfer (anhängarne af det gamla hannoveranska konungahuset) och polackar, de der återigen ledas at en andlig orden, hvilken endast begagnar religionen som medel för sin fantastiska id om en klerikal universalmonarki och derför vill tillintetgöra det tyska protestantiska kejsardömet. Såsom läsaren finner är hatet till polackarnes nationalitetssträfvanden här sinnrikt kombineradt med den klerikala oppositionens agitationer, hvilka äterigen framkallats af den häftighot, hvarmed furst Bismarck uppträdt mot de katoliker, som ansluta sig till päfven. Det skall också bli af ett öfvervägande intresse att se, huru Bismarck och den preussiska regeringen i allmänhet nu närmast komma att husera i de intörlifvade polska provinserna. Från Frankrike skrifves att den nyligen afgångne f. d. inrikesministern Casimir Pårier, som hittills inom nationalförsamlingen tillhört högra centern, nu begärt, att venstra centern skall i stället intaga honom i sitt partis leder. Samme Perier har blifvit vald till ordförande i komitön för insamling af medel till befriande af det franska området från Han itvcka nmnnnunatsanan