Göteborgsposten – 14 februari 1872, sida 1

lefnadsförhållanden. Du har ej frågat mig hvad jeg fått för nyheter från bankens styresmän? — Så tanklöst af mig! utropade Ellen; säg mig, onkel, hvad är det för nyheter? — De äro bättre än jag väntade. Lyckligtvis veta de ej ännu om min förändrade ställning och ha tagit sina mått och steg utan aning derom. De säga sig kunna hålla ut ännu ett år, och under tiden torde vi få höra något om de förlorade tjugofyra tusen punden. — Hvad det gläder mig att höra! utropade flickan. Och nu skall jag säga dig att i stället för att ha varit så sjelfvisk som du inbillar dig, har jag ej ännu underrättat Frank om vår stora lycka. — Du har gjort fullkomligt rätt deri, mitt barn, sade mr Womersley; om han finge veta att vi vore rika, skulle han låta sina bemödanden att vinna oberoende slappa af, och så vida han ej förskaffar sig en oberoende ställning kan han ej vänta sig en smula af mig — åtminstone om han kommer och vill gifta sig med dig. — Om han kommer! utropade Ellen. — Ja 4om var det ord jag begagnade, mitt barn, sade den gamle gentlemannen lugnt. — Vill du bevilja mig en ynnest, onkel? — Det beror på hvad det är, mitt barn; om det är något som jag anser förnuftigt, så vill jag visst göra dig till viljes. — Jag vill att du skall gifva grindvaktarplatsen vid södra grindstugan — den vackra, murgrönbeklädda som