Göteborgsposten – 13 februari 1872, sida 2

deles bestämdt och dock visat ett så ädelt uppförande, insåg Ellen Wynne att det fanns mera att beundra hos honom än hon någonsin kunoat föreställa sig, äfven då han gjort sitt fördelaktigaste intryck på henne. Hon fästade sig isynnerhet vid det sätt hvarpå hun alluderat på sin okände rival, och den inre strid hvaraf hela hans bröst tycktes ha blifvit satt i rörelse då han bad för deras framtida lycka hade ej passerat oanmärkt af henne. Hved som mest frapperade henne i Jacks uppförande var den beundransvärda sjelfförsakelse han gaf tillkänna, en sjelfförsakelse som stod i sällsam kontrast. med hennes englalike Frank Scorriers kela uppförande. Gamle mr Womersley brukade säga att Frank aldrig gjort så mycket väsen af någonting som af det beslut han fattat att för Ellens skull resa ut och vinna förmögenhet, och ehuru Ellen, såsom hon ansett sin pligt fordra, beständigt inom sig bestridt detta påstående, saknade det dock ej grund. I detta hänseende kunde det ej finnas större olikhet än den som visade sig mellan de båda aspiranterna på hennes hand. Frank Scorrier hade rest till Anstralien, kallande så många menniskor som möjligt att bevittna den hängifvenhet som förmådde honom att göra en så stor uppoffring. Jack Durston hade återvändt till sina ensliga rum i London, i all tysthet sörjande öfver det afslag han fått och blott uttryckande sitt hopp att hon, hvilken han förgäfves sökt att vinna, skulle bli lycklig med den hon valt. Det var mycket vackert af honom, tyckte Ellen — mycket vackert i sanning. Hon blef ganska djupt rörd öfver mr Durstons uppförande,