Göteborgsposten – 13 februari 1872, sida 2

Frän Utlandet. England skall alltid intaga i ett hänseende en framstående plats i den menskliga utvecklingens historia, hvilken är historien om menniskoslägtets förädling och dess seders renande ej allenast bland de folk, som redan äro i besittning af civilisation, utan äfven bland dem, som sakna den. Det är isynnerhet i afseende på slafhandelns utrotande som Englard inlagt stor förtjenst; och i denna sin mission fortgår det ännu med den energi och seghet, som utgöra karaktersdraget hos den anglo-saxiska racen, I det trontal, hvarmed det närvarande parlamentet öppnades, uttalades regeringens beslut att med all kraft söka göra slut på den förbannelsevärda slafhandeln å de australiska öarne, likasom hon redan länge varit verksam i utrotandet af den afrikanska slafbandeln. Denna består i försäljandet af infödingar från det inre af landet till slafhandlare, hvilka antingen uppehålla sig på kusten eller stå med denna i förbindelse, De vilda stammarne bekriga ständigt hvarandra, och så fort de erhöllo kunskap om, att fångar voro en värdefull köpmansvara, blef der naturligtvis äfven en ständig tillgång på sådana. Derigenom att England fick den ena kolonien på den 8. k. Guldkusten efter den andra, bildade det efter hand en gördel, som hindrade utförseln. Dock var Holland ännu i besittning af en del deraf, der man icke var i det hänseendet så noga. Som bekant har dock Holland nyligen afträdt dessa sina besittningar genom ett formligt tördrag till England, som således nu kan här utveckla nödig kraft. Men det fanns dock ett lufchål för den afrikanska slafhandeln, och detta på ett ställe som man ända tilla helt nyligen ansett nästan otillgängligt för europeer. Nilen förlorade sig i den afrikanska kontinentens innersta gömslen. Ingen visste, hvarifrån han kom, åtminstone brydde ingen sig om att taga reda derpå; och längs dess hemlighetsfulla vattendrag nedfördes till Egypten bland andra handelsartiklar äfven slafvar. Denna handel kunde visserligen i formelt hänseende förbjudas, men erkändes i praktiken af hvarje embetsman och gjordes till en stor, olaglig inkomstkälla. Slafvar infördes till Egypten från källor lika okända som Nilens, och väl en gång der, höll man till godo med dem och begagnade dem. För den stora massan af Egyptens innevånare syntes det icke ligga någonting onaturligt eller oriktigt i anblicken af en slaf. Egypten är ett af de länder, der vanor och föreställningssätt långsamt förändras, och Faraonernas civilisation skulle ännu i dag vara der en mindre otidig nyhet, än Europas civilisation. Vicekonungen insåg emellertid, att det skulle vara omöjligt för honom att utveckla sitt lands kommersiela hjelpkällor, så länge denna skamliga handel tilläts forigå på dess gränser och nära den gamla misstron bland grannatammarne. Det var dock tydligt, att alla försök till handelns undertryckande skulle vara förgäfves, så länge slafvar tillätos alls inkomma i Egypten, och att detta undertryckande måste, om det skulle bli at någon verkan, ske vid sjelfva källan för utförseln. Det skulle vara nödvändigt att framtränga till sjelfva Nilens källor, för att i dessa barbariska trakter stadga något slags lag och ordning, och att på den aflägsnaste punkten, der handelsutbytet började, visa, att en makt fanns, hvilken kunde skydda infödingarnes lif och rättigheter mot samvetslösa köpslagare i menniskokött. En bland upptäckarne af Nilens källor, den till baronet af drottning Victoria upphöjde sir Samuel Baker, som efter sin hemkomst blef ett lejon i den engelska societeten och isynnerhet kom i stor gunst hos prinsen af Wales, synes hafva för denne framlagt planen för en storartad expedition i denna riktning. Prinsen omfattade med värme densamma och understödde den ifrigt hos vice konungen af Egypten, då han för ett par år sedan besökte detta land, och lyckades äfven att af sultanen utverka Bakers upphöjande till generalmajor och pascha af första klassen, hvilken rang var nödvändig, för att han skulle kunna upprätthålla sin ställning och sin myndighet. Också uppdrog vice konungen af Egypten åt Sir Baker att företaga det svåra värfvet, med hvilket han äfven sorenade planen att utvidga sitt eget område. Den modige resenären, som med sin hustru anträdde den äfventyrliga färden, har i ett bref till prinsen af Wales, dateradt Ismailia (Gondokoro) Afrika, N. lat. 49 55,, d. 26 Aug. 1871, hvilket bref finnes intaget i Times, skildrat början af sin expedition. Den intressanta berättelsen bär vittne om, att uppdraget är tungt och törenadt med ej ringa svårigheter. Enl, detsamma anlände han till Khartoum d. 7 Jan. 1870, der han måste uppebålla sig en längre tid för att kunna ordna expeditionen, tillhvars befrämjande myndigheterna icke gjart sS—.