Göteborgsposten – 13 februari 1872, sida 2

ehuru det naturligtvis mellan honom och Frank Scorrier ej kunde komma ringaste jomförelse i fråga. Sålunda hade de återkommit i sitt gamla lefnadssätt, de gamla promenaderoa och samtalen, tidningsläsandet för mr Womersley, tillfälligtvis afbrutet genom anfall af gikt och retlighet, samt de ensliga spatserturerna i trädgården för Ellen, under hvilka hon drömde om Frank och funderade på hans görande och låtande, emellanåt erinrade hon sig Jack Durstons frieri och önskande att denne gentle mans framtid skulle bli så lycklig som möjligt. Men en dag kommo två bref till mr Womersley, af hvilka det ena hade svarta kanter. Adressen på detta bref var skrifven med en stil som den gamle gentlemannen tyckte sig känna igen. — Jag har bestämdt sett den stilen förr, sade han i det han pekade derpå med sin framräckta hand och granskade den genom glasögonen. — Gode Gud! utropade Ellen, och med dessa sorgkanter! Onkel, du tror väl ej — — Nej, mitt barn, det är ett inländskt bref och har Falmouths poststämpel för igår. Låt oss se hvad det innehålier. Han öppnade brefvet och läste bögt följande : Gwynruthin nära Falmouth. Bäste sir! Er kusin och min käre husbonde, mr Pencarrow dog denna dag klockan 10 f. m. Mc Dobson har underrättat mig om att han skall föreslå er begrafningens firande till om Fredag, och följaktligen skall jag, såvida jag ej får