— Det är just jag. Ni kan lätta ert sinne i det afseendet, sir, sade Grogram i det han sänkte rösten och lutade sig mot Pentweazle, ty den mannen står nu framför er. — Nå, sade den lille mannen i det han satte sina glasögon fastare och gnuggade sina händer, kan jag nu riktigt lita på det? Ej fråga vidare om oskuld och offer eller dylikt struntprat, utan ni erkänner er helt enkelt vara dep man som var med om stölden och vet hvar det stulna finnes? — Just densamme, svarade Grogram. — Så till vida är allt godt och väl, fortfor mr Pentweazle. Ni kan lemna det öfriga åt mig. Derefter höjde han plötsligt upp ögonen och frågade: — Säg mig nu — hvar äro peaningarne? — Jag tror vi dröja, sir, sade Grogram med ett grin. Vi äro båda skickliga spelare — jeg säger er härmed en kompliment, sir, blott ni uppfattar den från den rätta synpunkten —; men vi spela ett farligt spel, och vi måste till en viss grad ha förtroende för hvarandra, men ej för mycket. Om jag nu uppgåfve platsen för er, huru skulle jag kunna veta att ni ej lemnade mig qvar här och toge hela bytet för er egen del? — Hvad har ni då att föreslå? sade mr Pentweazle. Ni tror väl ej att jag ämnar hjelpa er på flykten för att låta er resa ensam och söka upp penningarne? — Visst icke, sir. Så snart vi hunnit ur sigte från denna fördömda plats — så snart vi äro så långt borta att vi ej kunna nås af guvernören, fångvaktarne eller de or A ver.