— — — — göras för att minska de många göromål som nu nedtyngde vissa departementschefer; men han ogillade att besvärsmålen icke skulle skiljas från konseljens behandling och öfverlemnas till Högsta domstolen. I detta afseende åberopade han Kamrarnes temligen enhälliga uttalande vid 1868 års riksdag. De höga statsmannaegenskaper som de skulle ega hvilka i regeringskonseljen blefve anställda, tycktes tal. anse vara i allmänhet svåranträffliga, och att i don insätta politiska flanörer för att handhafva landets yttre och inre angelägenheter, vore ej nyttigt. De förra — vår utrikespolitik — vore nu en gång för alla temligen bestämda och hvad de senare beträffade så vore visserligen mycket att göra, men hvad som gjordes måste af representationen smältas, och dertill fordrades tid. Man vore ej statsman derföre att man kunde hålla vackra tal; dertill fordrades kunskaper, erfarenhet i administrativa värf och äfven detaljinsigter. Slutligen anförde tal. de förändringar i regeringsväsendet som han ansåg hafva någon utsigt att vinna framgång. Derefter uppträdde grefve Erik Sparre, som hittills intagit en tillbakadragen ställning ; men så tog han nu skadan igen, medelst ett anförande, nätt opp det mest oparlamentariska, nästan det oförsyntaste som någoa representant kan tillåta sig. Det är visserligen möjligt, till och med sannolikt, att hr Carlns organisationsförslag är tilltaget i för stor skala, och att han icke tagit hänsyn till våra jemförelsevis små förhållanden; det är äfven sannolikt att hans förslag icke vinner framgång; men att som grefve Sparre tillät sig angripa det med hånets och ironiens vapen, var icke ett värdigt stridssätt. Det var lyckligt, erinrade talaren, att representationen inom sin krets egde åtminstone en man, hvilken, då vi med otålighet bida på lösningen af de många till regeringen hänskjutna frågorna, ansåg sig ega förmåga att på egen hand lösa en af de största och mest invecklade frågor, för hvars utredning erfordras den mest mogna och mångsidiga ertarenhet. Det vore för kammaren lyckligt att motionären, kanske af blyghet, afhållit sig ifrån att rådpläga med liktänkande innan han ingaf sitt förslag, eller att aflemna det till regeringen, eller direkte till konstitutionsutskottet — ty kammaren hade ju då gått misste om den stora öfverraskningen. Men på tals förtjusning hade motionären sjelf slagit kallt vatten genom antagandet att förslaget ej hade någon utsigt att gå igenom, och likvisst hade tal. föreställt sig att detta förslag redan nästa år skulle blifva upphöjdt till lag. Emedan det vore höjdt öfver allt beröm, så ville tal. ej ingå i något bedömande af detsamma; men han förklarade sig ej hysa några sympatier för konseljpresidenten, emedan vi ännu icke ha republiken och kunna således undvara presidenten. Antingen kunde vi undvara den grannlåten, eller ock blefve konungen en lyxartikel. Grefve Sparre fick derefter en allvarsam och välförtjent tillrättavisning at hr Carlen. Den törre bade kastat det nobla hänet otver ett ärligt menadt förslag. Tal. vidhöll sin åsigt — gent emot hr Sjöberg — att vi redan hade ett parlamentariskt styrelsesätt, ehuru ännu föga utbildadt, och erinrade att han med sitt torslag alls icke afsåg att ministrarne endast skulle gora i politik, utan afven administrera, hvarull tordrades så grundliga insigter, att inga vagabonder skulle eflersträtlva porttöljerna, men i alla händelser ej länge kunna behålla dem. Nu uppträdde trih. Gripenstedt och förklarade sig i vissa afseenden dela motionarens äsigter, anseende det ganska lyckligt att den vigtiga frågan till begrundande butvit framlagd; att nu uttala sitt sista ord rörande den vore för tidigt, utan ville tal. afbida den vidare utredning som borde förväntas. Men då omständigheterna gjort att tal. sjelf i flera är tillhört regeringen, ansåg han sig nu likasom vid 1868 års riksdag böra framhålla att det ej vore så mycket besvärsmålen som upptoge statsrådsledamöternas tid. Detegentugen nedtyngande arbetet var det som åläge uteslutande departementschefen och hans expeditionschef vid förtattandet och redigerandet al de många ekonomiska författningarne och dervid intet annat än det negativa understod som lemnades at Högsta domstolen vid dessa törordningars granskning, vore att påräkna. Obehöflig ansåg tal. mouonärens förslag i atseende på besvärsmålens behandling; ansåg äfven den ifrågasatta delningen at statsrådet mindre lämplig, enär en sådan skulle hatva till följd, au då en del af konseljen ensamt vore ansvarig, den andra skulle nedsjunka till en underordnad ställning. I anledning af hvad