nilsdags-kaleidoskos. VII. D. 11 Februari. Om icke häradshöfding Carlens stora motion om förändrad organisation af statsrådet i går hade legat på bordet för att remitteras till konstitutionsutskottet, så skulle Andra kammarens tförhandlingar just icke erbjudit något af intresse. Denna motion är utan gensägelse den mest storslagna som vid denna riksdag blitvit väckt af någon ledamot, och den är skrifven med stor silistisk skicklighet. Den äsyftar att konungens råd skall delas i två afdelningar, hvardera bildande en särskild konselj, den ena för de egentliga regeringsärendena, nvartill äfven skulle räknas besvär öfver tjenstetillsättningar, och kallas mintsterkonselj, den andra för alla besvärsmål i öfrigt, och kallas votatsrådskonsolj. Den förra skulle bestå af sex, högst sju ledamöter, bland hvilka konungen utnämner departementscheterna och en statsminister, hvilken jemväl fungerar som konseljpresident; den senare bestå af fem ledamöter, hvilka jemte ofvananförda åligganden skulle utarbeta nödiga ansedda ekonomiska, administrativa och kommunala lagar och förtattningar. Statsdepartementens expeditionschefer skulle äfven erhålla en vidsträcktare eller direktare verksamhet. Derjemte skulle en permanent lagberedning, med tre tillförordnade ledamöter, inrättas för att utarbeta de lagar regeringen vill föreslå riksdagen, samt att utläta sig öfver riksdagens framställningar i lagfrågor, och slutligen skulle högsta domstolen utgöras af tolf ledamöter (den bestär nu af 15), arbetande på en afdelning, men betrias från alla för domareembetet främmande bestyr. Det är icke möjligt att inom ett så trångt rum, som är mig anvisadt, bär redogöra för br Carlns motivering af motionen. Den grundar sig derpå, att med antagandet af nu gällande riksdagsordning blef det parlamentariska styrelsesättet en möjlighet, och måste blifva en nödvändighet, samt vidare att detta styrelsesätt fordrar i första rummet att regeringen och riksdagen äro ense i stora frågor, så att den anda, i hvilken riksstyrelsen föres, af riksdagsmajoriteten gillas. Det utan tvifvel märkligaste i hela motionen är emellertid, jemte sjelfva reorganisationsförslaget naturligtvis, de många och stora egenskaper som motionären absolut fordrar att konungens rådgitvare skola besitta. Jag föreställer mig att vid läsningen af denna del i hr Carlns motion gick en kall kåre öfver ryggen på alla dem hvilka under den senare tiden varit, och jag antager fortfarande äro, angripna af den svåra statsrådssjukan, och hvilka svårligen kunna undgå inse, att deras nu egande qvalifikationer icks ackordera med hr Carlns fordringar, och de skola sannolikt alldeles icke hålla honom räkning för den ifrågavarande delen at motionen. Det förefaller nästan, som hade hr Carln hatt dem för ögonen — och det är alls icke svårt i den ställning han nu innehar — då han skref sin motion. Emellertid var det naturligt, att när en diskussion om hr Carlåns förslag skulle ega rum i kammaren, kunde endast några af de mera framstående ledamöterna finna sig hågade att i den uppträda; men derpå led frågans behandling icke någon skada, tvärtom. Den förste talaren som fick ordet var kommerserådet Sjöberg, som framställde åtskilliga anmärkningar emot de af motionären föreslagna bestämmelserna, men gillade ätven åtskilligt, till och med ganska mycket, i det afgifna förslaget. Tal. ville icke fullt medgifva att vi ännu egde det parlamentariska styrelsesättet; det kunde ej genom lagstiftning införas, och der det i andra länder vore adopteradt hade det utbildats i den mån representationen lärt känna sin makt och gjort sig deraf värdig. Tal. gillade motionärens åsigt att något måste —— LK —-—.——. 4. — . .. . ,. .,—w,..,9—— Wä-Cm,vK